15 feb 2008

Jaha, ännu en drapa som blir jobbig att få ner. 2008 har inte varit mitt år precis, i alla fall inte så här långt.

Åkte med nattåget till Östersund på onsdagskvällen för att göra 3 gig i Jämtland med Kjell Höglund. Allt var trevligt och som det skulle. Det var skoj att ses igen, vi hade inte träffats på någon månad.

Torsdagen avlöpte som planerat. Vi gjorde radiobabbel, träffade människorna bakom Storsjöyran, slappade och tog en tupplur. Sedan var det dags att göra veckans första gig, på Gamla Tingshuset i Östersund. Prylar ställdes upp, ljudet provades med utmärkt flyt, dörrarna öppnade och lokalen fylldes med folk. Giget skulle börja kl 19.30.

Två minuter innan vi ska börja spela så kollapsar Kjell i ännu ett epileptiskt anfall. Samtidigt som arrangören Jimmy ringer efter ambulans försöker jag hålla Kjell kvar i sin fåtölj så att han inte ska göra sig illa. Medan publiken klappar in oss rusar ambulanspersonalen in i logen och ger honom akutbehandling. Publiken fortsätter att klappa. Längst fram sitter två av Kjells syskon. Jag bestämmer mig för att inte göra nånting förrän man fått upp Kjell på båren och in i ambulansen. Jag vill inte riskera någon trängsel när dom bär iväg honom. När ambulansen väl kört iväg är jag tvungen att gå upp på scenen och meddela folk vad som hänt. Lättare saker har jag gjort i mina dar om man säger så, och att vara småchockad och ledsen gjorde det inte lättare.

Jaja, vad annars göra? Det är klart att folk är förstående när såna här saker händer. Eftersom det är andra gången det händer visste jag ju också att det inte är någon större fara med Kjell heller. Dags att ta tag i själva verkligheten. För mig innebar det att plocka ner våra prylar och inse att eftersom vi skulle ha åkt direkt till Revsund efter giget så hade jag inte ens någonstans att bo den här natten.

För att lugna ner oss gick jag och vännerna Muppi och Anna-Lena och tittade på det fantastiska ljusspelet som Östersund bjuder på i samband med sin vinterfestival just nu. Sedan åkte vi till sjukhuset för att se till en utpumpad men för omständigheterna tämligen skärpt Kjell. Jag fick prata med en bedårande snäll läkare som jag försökta övertala att skicka en remiss i väldigt stora bokstäver till hans sjukhus i Västerås.

Sedan var det bara att ställa in alla gigen och inse att två dagar och 130 mils farande var bortkastat till ingen nytta. Känslomässigt var det krävande. Ekonomiskt är det en katastrof. Allt detta spelar dock löjligt liten roll. Huvudsaken att Kjell får en rejäl besiktning och rätt medicin den här gången så att det inte händer igen.

Kjell låg kvar på sjukhuset när jag åkte hem idag.  Det är ingen fara med honom. Förhoppningsvis kan vi snart åka tillbaks och genomföra spelningarna. Kjell kommer ju från Jämtland och hade sett fram emot den här helgen mycket.

Tusen tack för hjälpen till alla bakom konserten, publiken, Muppi och Anna-Lena som lät mig bo hos dom över natten, alla på sjukhuset samt, inte minst, till media som respekterade min vädjan att inte blåsa upp händelsen så mycket den här gången. Det sparade mycket besvär.

Nu har jag just kommit hem. Jag är tåglaggad, hungrig och ledsen. Nu tänker jag dricka ett stort glas vin och sätta mig ner och glo rakt in i väggen en stund.

Krya på dig kära Kjell, min älskade vän och broder!