20 feb 2008

Vid såna här tillfällen, då jag åker iväg för att jobba/drälla här i Prag (mer om detta i senare inlägg tror jag), brukar jag alltid försöka passa på att gå på bio. Jag älskar filmerna som görs här. Tillsammans med finnarna har dessa människor ett helt eget filmspråk. Som tur är kan man då och då hitta visningar textade på engelska av deras populäraste filmer om man har bra timing.

Igår var jag med om en tämligen bisarr filmvisning på Svetozor-biografen i närheten av Vaclavplatsen. För en fullsatt salong kördes en engelsktextad version av ”Obcan Havel” – i översättning ”Medborgare Havel”, det vill säga en dokumentär om den förre presidenten. Med andra ord – Tjeckiens motsvarighet till Erik Fichtelius film ”Ordförande Persson”.

Jag måste säga att Göran steg en smula i min aktning när han var kaxig nog att dissa meningsmotståndare utan pardon, men den samlade bild jag fick var ändå av en klassisk politruck och betonghäck.

Obcan Havel är något helt annat, och en synnerligen underhållande och tänkvärd film. Här har vi en snubbe som satt i finkan för att ha skrivit obekväma pjäser som i princip muckade från kåken och blev president samma dag. I alla andra gamla östländer var det likförbannat gamla parlamentsrävar som kom till makten när östblocket rasade. Här valde man en författare, vilket talar lite för sig självt.

Jag kan inte påstå att jag har full koll på vad Vaclav Havel åstadkommit. Det är nog en påse blandat skulle jag tro. Mest av allt har han försökt hålla makten ifrån tokliberalerna och gammelkommunisterna, och här i Prag råder väldigt delade meningar om honom när man snackar med folk på ölstugorna. Men att det är en förjävla skön snubbe är det ingen tvekan om.

Här får man se en två timmar lång samling klipp med någon som till sin stora förvåning helt plöstligt finner sig själv som president. Det har han blandade känslor inför, framför allt när han är tvungen att gå i kostym. Finns det någon röd tråd i filmer är det Havels sarkastiska smågarviga gnäll över slipsens förbannelser. Hela tiden finns en människa bakom. I det här fallet en notorisk buspojke som vill jävlas med konventionerna.

Här får man se någon göra det jag skulle velat göra själv i hans situation. Vaclav sitter och krökar i slottets finaste middagssal med Keith Richard. Presidenten hänger på sitt kontor i Harley Davidsson-tröja hinkandes pilsner och rökandes Camel. Bill Clinton kommer till Prag på stadsbesök – dom brukar ju vara sådär lagom uppsluppna, men Vaclav släpar ut Bill på krogen för att spana in brudar och lyssna på bluesband. Vaclav tar emot Boris Jeltsin, men orkar till Boris besvikelse inte gå ut och kröka med honom. När GW Bush blir president blir relationerna bra mycket stiffare. Världen också, ärligt talat.

Sådär pågår det i stort sett hela filmen. Kort sagt verkar det vara en befriande skön snubbe, och ska man ha en president är ju sådana att rekommendera. Havel hänger runt och är polarn Per med i princip alla, dunkar folk i ryggen och bjuder på en stänkare till den som råkar drälla förbi.

På sluttampen ställer Havel upp på ännu ett presidentval. Inte för att han själv vill, men för att jävlas med sin motståndare, högerliberalen Vaclac Klaus. Enda sättet att slippa honom var tydligen att ställa upp i valet själv. Havel vet att han kommer att vinna, och det är väldigt tydligt att Klaus hatar honom. Havel ser till att vinna valet, bara för att avgå självmant lite senare.

När filmen är slut reser sig hela biografen upp och applåderar. Då blir jag avundsjuk. Det hade man inte gjort om man kört ”Ordförande Persson” på bio precis. Jag vill också ha ledare som verkar sådär ohemult mänskliga. Såna som törs säga att dom inte vet, och som törs erkänna sina misstag. Var hittar man såna i Sverige, eller rättare sagt någonstans i världen, år 2008. Här har Vaclac Klaus precis blivit vald. I Sverige härskar ni-vet-vilka, som i sin tur utmanas av ni-vet-dom-där-andra.

Jag säger som Risken Finns: Ge mig nåt tjosan och roligt och glatt. Det behövs fler typer som medborgare Havel här i världen, och i brist på sådana kan man ju alltid se den här filmen om man skulle få chansen.