Årslista för det gudsförgätna året 2011

ÅRSLISTA FÖR DET GUDSFÖRGÄTNA ÅRET 2011

…med reservation för en massa saker, företeelser och människor som jag missat. Ett helt år blir rörigt att hålla reda på i en slarvgubbes osorterade hårddisk till hjärna.

Årets överraskning:
Att ett tämligen grottigt gig visar sig vara en gigantisk överraskningsfest för lilla mig med en hel armé fina vänner lurande i buskarna. Att samma kväll dessutom presenteras med hyllningsplattan ”Världens Bästa Johansson” visar bara en sak: Jag har världens bästa och finaste vänner. Tack för att ni finns, och jag hoppas att jag gjort mig förtjänt av er.

Årets förlossning:
Mitt album ”Svea Rike Rivjärn” släpptes till slut efter mer än femton års förlossningskramper. Å andra sidan blev plattan precis som jag ville ha den, och jag visste verkligen vad jag ville säga.
Miljoners tack till broder Christian Edgren, alla musiker och alla andra inblandade!

Årets smussel:
Annelie Morey, Frans Haraldsen, Fredrik af Trampe, Isak Edh, Nenne Zetterberg och många andra – som lyckats hålla både ”Världens Bästa Johansson”-plattan hemlig och dessutom ro iland detta gigantiska projekt. Antingen har ni varit fantastiskt hemliga eller också är jag helt blind. Förmodligen är det något slags kombination.

Årets rykte:
Johan Johansson lär ha gått runt på gården i Kvarteret Linjalen och hotat folk med kniv. Den som misslyckas med att ombilda ett kvarter till bostadsrätter kan ju, om inte annat, börja sprida knasiga rykten.
Själv är jag inte mycket för det där med att kniva folk – något som ryktesspriderskan själv bör vara tämligen tacksam för.

Årets Svenska platta:
KG Malm – ”Murardrömmar
Roger Karlsson – ”In i äventyrets vilda labyrint
Veronica Maggio – ”Satan i gatan”
Blandade Artister – ”Världens Bästa Johansson
Johan Johansson ”Svea Rike Rivjärn” (jo, jag är jävig – men ska man tycka så ska man)

Årets utländska platta:
Jag har fan ingen koll längre, i alla fall inte på när plattor kommit ut. I år har i alla fall de här spelats mest:
Café de Paris – 50 French Classics
Brigitte Bardot – BB, The best of
The Fine Arts Showcase & The Electric Pavillion
Kinks – Something Else
Loudon Wainwright III – Social Studies

Plattor att se fram emot:
Nippe Svensk
Love Antell
Cotton Mather – ”Kontiki” i deluxe-utgåva
Only Ones

Årets konserter:
Sinn Fenn – Östersjöhallen, Karlskrona
Stefan Sundström – Storsjöyran
Kristian von Svensson – Tangopalatset, Malmö
Flykten – Kafé 44, Stockholm
Nippe Svensk – Kompledigtfestivalen, Köping
Freddie Wadling – Bryggarsalen, Stockholm

Årets egna konserter:
Kafé 44, Stockholm (med Världens Bästa Jävla Band)
Coasters, Skellfteå
Bio Rio, Stockholm
Café Dubbelgöken, Göteborg

Årets sanslösaste konsert:
Nykarleby, Finland, tillsammans med Sanna Carlstedt. Jag har aldrig skrattat så mycket under ett dygn. Tack till Sven Nyman med familj & vänner för en alldeles fantastisk upplevelse!

Årets turnéschema:
Bobo Ölander. Turkmenistan på onsdagen och Kulturhustaket på torsdagen. Fika i Istanbul däremellan.

Årets västgötaklimax:
När det brann i huvudet på scenchefen på Peace & Love, och han avbröt Branschens konsert  35 minuter för tidigt.

Årets debut:
Rickard Donatellos solodebut på Kompledigtfestivalen, Köping

Årets nykomling:
Elsa Sjögren

Årets röst:
Christian Kjellvander – som att höra gud öppna strupen och ta ton

Årets låt:
Fredrik af Trampes version av ”Spanska Flamman”

Årets mest välförtjänta:
Henrik Dorsin fick Karamelodiktstipendiet
Olle Ljungström fick Cornelispriset
Johan af Donner fick fängelse
David Shutrick fick en grammis
Alla pris och lovord som tillfallit Jenny Wrangborg

 Årets böcker:
Kalle Lind – ”Människor som haft fel”
Kajsa Grytt – ”Boken om mig själv”
Bosse Löthén – ”Jag älskar den pojken”

Årets film:
Har ingen koll där heller, men det släpps alldeles för lite konstig gubbsjuk tjeckisk film i det här landet.

Årets TV:
The Yes men saves the world
Dag

Årets återutgivningar:
Boxen med Tages alla 5 studioalbum
Carl-Johan Vallgren ”Till Herr Bachmanns broschyr” på pocket
The Move – ”Looking on

Årets mest besökta hemsida:
Alliansfritt Sverige

Årets följetong:
Mediadrevet mot Håkan Juholt
Onsdagskonserterna på Skål!
Frasses körkort

Årets ofrivilliga komiker:
Ulf Brunnbergs sommarprogram
Carl Bildts slingrande om sina skumma affärer med Lundin Oil
Sofia Arkelsten i största allmänhet

Årets finaste hjärtekrossare:
Proppmätt. Vilken fantastisk snubbe!

Årets plågsammaste hjärtekrossare:
Förtroendet att spela på någons begravning är en hedersbetygelse, om än något plågsam. Men att göra det när fina och kära vänner begraver sitt älskade barn går inte att beskriva. I en lokal full av människor drabbade av total hjälplöshet är några löjliga toner en futtig hjälp.

Årets telefonsamtal:
När Anders Burman ringde och öste beröm över ”Svea Rike Rivjärn” växte jag minst ett par decimeter.

Årets trevligaste nya bekantskap:
Carina Hedlund. Tack för allt från bildlån till glada tillrop och support.

Årets bar:
Juiceförsäljarna på Djemaa el Fna, Marrakech
U Cerneho Vola, Prag
Rum 437, Clarion Hotel, Storsjöyran Östersund
Vinbaren ”Vad-den-nu-hette” på Rue Caulaincourt, Paris

Årets dryck:
Strömsholmsbryggeriets Kanal-öl

Årets gästfriaste:
Lars Demian. Tusen tack för lokal-lån.

Årets Sverige-jojo:
Pelle Andersson, som tammefan är överallt hela tiden.

 Årets hantverkare:
Fredrik Fagerlunds suveräna instruktion i golvläggning.
Tapetserardrottningen Annelie Morey

Årets bulvan:
Qina Hermansson – mitt ekonomiska alibi. En fôr tacke!

Årets förhandlare:
Annelie Morey köper en lampa på basaren i Marrakech.

 Årets plagg:
Fredrik Gleissners allmoge-träskor

 Årets tappraste:
Fredagspubliken på Kompledigtfestivalen i Köping. I ett aldrig sinande spöregn stannade alla kvar och såg till att det blev en toppendag i glädjens tecken.

 Årets mest återkommande tema:
Döden. 2010 avslutades med att många vänner tvingades säga adjöss till John Lenins trumslagare Ola Norrman – en levnadsglad broder och far till fem barn, som försvann alldeles för tidigt.
2011 skulle tyvärr innebära att det kom mycket mer av den varan. På det sättet verkar det ha varit ett förbannelsens år. Folk dog som flugor det här jordevarvet. Alldeles för många var dessutom på tok för unga. Sjukdomar, trafikolyckor, bränder, förgiftningar – vad var det som hände egentligen? Ni är många som är saknade i vilket fall som helst.

 Årets mest saknade:
Alla under föregående punkt
Magnus Krog
Traxtonstudion, Söder Mälarstrand
Sunkits måndagsklubb
Vaclav Havel
Ricky Bruch
Det lilla uns av demokrati som fanns i Stockholms Stadshus

Årets kämpar:
Per & Lotta Granberg
Annelie Morey
Nätverket Rädda Hyresrätten

Årets civilkuragepris:
Benny Andersson
Ali Esbati

Årets pajasar:
Alliansen
SJ
Sveriges löjligt vinklade media
Katrin Zytomierska
Den anonyma tönten bakom bloggen Pylon of the pit

 Årets fegaste:
Katten Sara – gömmer sig när det passar
Fredrik Reinfeldt – gömmer sig när det passar

Årets vad-var-det-jag-sa:
Eurokrisen
Börsraset
Bostadsbubblan
Occupy Wall Street-rörelsen – en snöboll i rullning

 Årets orsak-till-att-fundera-på-att-återinföra-dödsstraffet:
Carema, Attendo Care och alla andra riskkapitalister inom skola och omsorg.
De ansvariga politiker som släpper dessa klåpare lösa att plundra våra gemensamma tillgångar.

Årets huliganer 1:
De idioter som kallar sig ”aktiva supportrar” som skämmer ut sin stad genom meningslöst våld utan att ens våga stå för det elände de ställer till med.

Årets huliganer 2:
De idioter till politiker som kallar sig ”aktiva fastighetsförvaltare” som skämmer ut sin stad genom meningslös nermontering av gemensamma tillgångar utan att ens våga stå för det elände de ställer till med.

 Årets insikt:
Stockholm går snart inte att bo kvar i längre. Hur blev min hemstad ett fäste för egoistiska, oempatiska och totalt hänsynslösa marknadstalibaner, och vad ska det tjäna till?

 Årets svikare:
Joakim Larsson och andra ansvariga i Stockholms stadshus, som först hävdar att ”de boende själva skall bestämma” om de vill ombilda sina bostadsområden eller inte. När hyresgästerna i Kärrtorp och Bredäng väl bestämt sig bröt man sitt löfte och sålde 1100 lägenheter till ett ytterst tvivelaktigt fastighetsbolag. Ännu ett av många exempel på hur ruttet Joakim Larsson har för vana att missbruka sitt politiska förtroende, och hur han konsekvent undviker alla former av debatt och dialog.

 Årets lokala skandal:
Slussen. Stadshusledningen klubbar ett idiotiskt förslag som ingen vill ha, bara för att ”något måste hända”. Resultatet: En odemokratisk cirkus som lär pågå i många år till.

 Årets Bagdad Bob-revisionister:
Regina Kevius och Christer G. Wennerholm. Herregud så pinsamma de människorna är.

 Årets utvandrare:
Frans Haraldsen. Du är redan saknad, men Öland och Kalmar har all anledning att glädjas – så det jämnar ju liksom ut sig.

Årets arbetskamrater:
Många, men framför allt Rickard Donatello, Christian Edgren, Frans Haraldsen, Per Granberg och Sanna Carlstedt. Tack för att ni finns och orkar med mig!

Årets förlåt-mig:
Alla vänner som jag inte hunnit eller kunnat höra av mig till.
Alla mail som jag slarvat med att svara på.
Alla som drabbas av min ostrukturerade natur.
Jag har inga bra ursäkter – jag borde ha stryk.

 Årets förhoppning:
Att alla härliga vänner ska få ett bra år.
Att jag ska få spela för så många människor som möjligt.
Att fler människor skall begripa att allt här i världen inte går att mäta i pengar.

den 1 januari 2012
Johan Johansson

Nej, inte död – det bara känns så ibland

22 dec 2008

Kära vänner!

Oj vad usel jag varit på att skriva här. Det har många orsaker. Jag skulle kunna skylla på att min dator har problem att på bloggfunktionen att funka just här. Varför har jag ingen aning om, men så är det. Dock tänker jag inte skylla på det, för det vore bara en dålig undanflykt. Den största sanningen är att jag haft skallen fullt med annat, att jag har haft ell tid fylld med annat och att mycket av detta annat har gjort mig så deprimerad att jag inte kunnat skriva på ett spirituellt sätt.

Jag har mest av allt ägnat mig åt att försöka stoppa ett idiotiskt ombildningsförsök av det gigantiska bostadsområde där jag bor. Det har sugit fruktansvärt mycket kraft och tid dom senaste månaderna. Vill ni läsa om den soppan kan ni kolla in våran aktivist-blog; www.raddalinjalen.blogspot.com  Det är lätt att bli smått manisk när man känner sig hotad, och det gör jag och många av mina grannar just nu. Resultatet är att man ägnar sig åt studier till den milda grad att man blir lite av expert på ett område man egentligen inte är ett skit intresserad av, men may so be it. Nu har vi dock bra på fötterna och känner att vi både har kunskap och möjlighet att stoppa detta vansinniga projekt i den papperkorg där det passar bäst – för vår egen, våra grannars och hela Stockholms skull, sådeså!

Vid sidan om har jag spelat lite också. Tack till alla er som kommit på Nalen, Cafe Magnolia, Skottvång och andra ställen.

Nu på måndag 22 december blir det årets sista gig för min del. Dessutom  är det årets enda konsert med fullt band. Samma band som på min platta, dvs Rickard Donatello på bas, Ola Nyström från Weeping Willows på gitarr, Duke of Honk från Diamond Dogs på keyboards och Bobo Ölander på trummor. Det ska bli grymt skojigt.

Alltså måndag 22 december på Mosebacke. Dörrarna öppnar 20.00 och vi kommer att spela någon timme senare. En kärve nya och gamla sånger utlovas. Frans Haraldsen spelar också.

Efter det ska jag skärpa till mig och göra klart inspelningarna till mitt album. Dessutom planerar jag ännu en bok. Den är tänkt att bli en satirisk käftsmäll som släpar temperaturen i det marknadstalibanska Stockholm i den smuts där den hör hemma.

Den senaste boken, Wild Cards hittar ni här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=917843291X

I övrigt kan jag rekommendera mitt enda ljus i tillvaron under denna höst. Gå och kolla Bajens division-fyra-gäng i hockey: http://www.bajenhockey.se

Ett synnerligen underhållande lag i åldern 19-57 år som kölhalar allt motstånd med hur mycket kultfaktor som helst.

Nu ska jag skärpa till mig, svara på alla mail jag fått här och skriva oftare och bättre. Det känns som om Johansson börjar komma på fötter igen efter ett grundligt besök i tillvarons otvättade byk.

Nu ska bara den jävla julen slaktas och överlevas, sedan tänker jag vända vinden efter min egen kappa. Basta!

PS: Vet någon förresten hur man gör länkar på bloggen? Även den funktionen verkar ha ändrats. Kan någon bistå mig med rätt HTML-kod?

Pussar från Johansson

Att försöka förstå sig på sina motståndare

04 mar 2009

Varje ödmjukt tänkande människa måste försöka förstå sig på sin omvärd i allmänhet och sin meningsmotståndare i synnerhet. Jag har alltid velat se mig själv som en ödmjukt tänkande person, så varför inte ge teorin ett försök?
Jag har alltid haft svårt att begripa mig på alliansens idéer, så varför inte börja med dom?

Så fort alliansen trätt till makten 2007 började det. Man drog ner, ja nästan krossade, både a-kassan och sjukförsäkringssystemet med förevändning att folk skulle bli mer motiverade att arbeta. Hur många gånger den fiffelavslöjade folkpartiledaren Leijonborg  beskrev den solidariskt inbetalade arbetslöshetsförsäkringen som ett ”bidrag” tappade jag snabbt räkningen på, men man kan ju inte begära att alla ska kunna ha koll på allt, eller hur?

Underförstått borde detta ha inneburit att det fanns obegränsat med arbetstillfällen, att alla egentligen var kärnfriska samt att en samlad befolkning helt enkelt bestod av lata jävlar som snyltade på de som var för fega, alternativt till och med för lata för att vara lata i praktiken. Det är vad jag kan få det till i alla fall. Det handlar inte om att bota någon som är sjuk, det räcker med att dra in sjukpenningen så kryar de på sig av sig själva.

Undantaget som bekräftar den regeln var de människor med tillräckligt stor förmögehet för att inte arbeta själva samt de som försörjde sig på andras arbete i form av spekulationer i aktier och fastigheter. Dessa människor ansågs av någon anledning inte vara lata.

Människor med pengar som aldrig gjort ett skapandes grand, kungen till exempel, eller folk som lurat och bedragit sig fram, Johan Stael von Holstein till exempel, ansågs vara mönsterfigurer för denna nya arbetsamma nation. Både i teori och praktik en människosyn som passar ”det nya arbetarepartiet” som en handske. Själva lättjan berodde inte på hur mycket man producerade, utan hur rik alternativt fattig man var.

Så långt kan jag begripa det hela, även om jag definitivt inte håller med. Sedan kom andra tider. Nu, när massarbetslösheten har slagit till borde detta innebära att folk har blivit ännu latare.  I alla fall agerar regeringen som det vore så. Ingen skillnad har gjorts i
arbetslöshetsförsäkringen i alla fall.

Några som däremot verkar behöva allt understöd och alla bidrag de kan få är just de som tidigare spekulerat sig till andras pengar. Bankerna verkar ha oanade och obegränsade resurser att få något som i alla fall jag inte kan se som annat än gigantiska socialbidrag, som går rätt ner i fickorna på de som visserligen inte jobbade, men som på något konstigt sätt var flitiga ändå. Just bankerna och kungahuset måste vara de två mest bidragsunderstödda rörelser vi har här i landet just nu.

Som en liten passus ville man ju även minska segregationen inne städerna. Det skulle bli en  mer blandad befolknng. Detta skulle fixas genom att sälja ut det allmänt ägda fastighetsbeståndet. Där jag själv bor är befolkningen väldigt blandad, men nu vill man blanda den ännu mer. Det är ju en bra tanke, även om man kan tvivla på den en aning då alla utvärderingar klart visar att resultatet blir raka motsatsen, det vill säga en mer segregerad stad. Stadshuspolitikerna här i Stockholm hävdar att de ”inte tror att det stämmer”, och så vad den teorin bekräftad. Härligt!

Nu har i alla fall väldigt många fler människor blivit lata den sista tiden, och det måste man ju göra något åt. Vän av ordning tänker ju då genast att vi skulle kunna passa på att bygga upp infrastrukturen, fixa till en sjysst järnväg till exempel – eller bygga fler hyreslägenheter. Men icke. Till och med den gamla sosseidén AMS-jobb, att plocka pinnar i skogen osv, framstår som en relativt vettig aktivitet vid en jämförelse. I vilket fall resulterade dom i mindre pinnar i skogen. Men vad händer nu?

In med det senaste genidraget gott folk – möt ”jobbcoacherna”! Här läggs enorma summor pengar ner på att latmaskarna ska coachas fram att bli bäst på att söka de jobb som inte finns. Är det inte en underbar tanke?

Ska man filosofera vidare på den linjen kan man ju undra hur man hittat alla dessa 700 jobbcoacher?
De borde ju rimligtvis ha varit arbetslösa innan jobbcoacheriet började. Är det en lämplig bakgrund att ha när man har som yrke att lära folk hur de ska bli bäst på att söka jobb – att det enda jobb man lyckats få själv är en tillfällig (förmodar jag) anställning som jobbcoach?

Ska man hårddra det hela borde rimligtvis dessa jobbcoacher bara vara bra på att söka jobb som just jobbcoach och ingenting annat. Ska dessa människor då sitta och lära ut det enda de kan – hur man lyckas få jobb som jobbcaoch? Till slut måste detta resultera i en balansgång som inte kan vara sund, vare sig för det nya arbetarepartiet eler landet i stort.

Man kommer inte lyckas lära någon att få anställning som något annat än jobbcoach, och det kommer ju inte gå förrän någon annan jobbcoach går in i väggen och blir sjukskriven. Sedermera kommer denna utbrända jobbcoach att bli av med sin sjukpenning, och tvingas sitta där med den jobbcoach som den själv tränat upp och som bara kan lära ut tricken med att söka jobb som jobbcoach – och det kan man ju redan.

Se den ljusnande framtid är vår! Mot en värld där jobbcoacher coachar lata jävlar att söka jobb  som jobbcoacher till de går in i väggen och blir lata jävlar som lärs upp att söka jobb som jobbcoacher som dom får när jobbcoachen går in i väggen och blir en lat jävel som lärs upp….osv i all jävla evighet.

Nä, ärligt talat – jag vet inte om jag kan tänka särskilt ödmjukt eller förstå min motståndare i det här fallet
. Vore det inte tvärtom dags att vi alla blir lite mer lata jävlar i en lite fattigare och mer solidarisk värld?

…förresten, om ni ursäktar en gammal stofil – förut hette det arbetsförmedlare. Dom brukade oftast misslyckas dom också, men det fanns åtminstone ett större spektrum att misslyckas med…

Stackars Ali!

03 mar 2009

Jag alltid varit fascinerad av när gamla statliga bolag ska bli affärsdrivande och marknadsanpassade. Det händer så festliga saker med sådana apparater då. SJ är ett lysande exempel, när det blir mer förutsägbart att spela på postkodlotteriet än att köpa en korrekt tågresa till ett anständigt pris. När de, med vett och vilja, auktionerar ut sina biljetter på Tradera. När de trumpetar ut sina billiga biljettsläpp för att vara riktigt säkra på att dom hamnar i händerna på svartabörsförsäljare. Å andra sidan hamnar även dessa biljetter på Tradera – så det är ju skönt att veta vart man ska vända sig om man vill resa någonstans med tåg. SJ har en trygg jämn standard i all sin Kalle-Ankighet, och man kan vara säker på att hur korkat systemet än tycks vara så kommer nästa drag vara än mer enfaldigt. Man kan alltid lita på SJ!

 

Liknande sätt att kombinera monopolets och kapitalismens
alla nackdelar kan man hitta lite varstans. Posten är ett exempel. När jag själv jobbade där lade man ner brevbärningen på lördagar. Man hade dessutom mage att kalla detta tilltag för en ”förbättring”. Frågan är bara för vem. Knappast för kunderna, och definitivt inte för oss som jobbade där. Själv började jag på detta statliga verk som moppebud när jag var 15 år. Jag brukade jobba på lördagar och söndagar – vilket gjorde att jag hade råd att köpa punkskivor som i sin tur fört mig hit där jag sitter och förbereder mig på att kölhala Postverket å det grundligaste. På så sätt är Posten en pålitlig partner, i alla fall för mig.

I fredags skulle jag ha fått ett företagspaket utkört. Det
innehöll ett stort antal specialtryckta t-shirts som vi skulle ha sålt på en tillställning här på gården i söndags. Försändelsen hade skickats från Köping dagen innan med garanterad leveranstid före 16.00 på fredagen. Fredagen kom, men ingen paket med den. Nåväl, lite tålamod måste man ju visa Posten tänkte jag och väntade. Tidigt på kvällskvisten bestämde jag mig dock för att ringa för att se när det skulle köras ut.

Det blev knepigare än väntat. Företagspaketen hade bara
telefontid till kl 19.00, och nu var klockan två minuter över. Den vanliga ”kundservicen” kunde inte hjälpa mig. Nästa dag spårade jag försändelsen. Den hade kommit fram till Stockholm fyra på fredag morgon. Därefter hade någon
förmodligen suttit och fikat på paketet i ett antal timmar. Ingen hade kört ur det i alla fall. På eftermiddagen hade paketet körts till Postens ”Servicecenter” för företag. Där hade man stängt dörren och åkt hem.

Vis av erfarenhet väntar man sig inte några stordåd av
posten. Jag fick väl ta mig ner och hämta det tjugo kilo tunga paketet med mankraft då, trodde jag i min enfald. Det visade sig vara omöjligt, ety här hade man också genomfört ”förbättringar”. ”Servicecentret” var tillbommat hela helgen, och därinne låg vårt paket. Varför de inte försökt köra ut det kunde ingen svara på eller ta ansvar för. Varför man inte kört det till vårt vanliga
utlämningsställe, öppet alla dagar i veckan, berodde på att paketet var till ett företag och att företag hade ”särskild service”. Anledningen till att företagspostens utlämningsställe var stängt berodde på att de hade ”anpassat sig till kunderna”.

Frågan är varför man aldrig upphör att bli förvånad. Vi fick
klara oss utan att sälja t-shirts på söndagen. Tröjorna låg inlåsta, utsatta för ”service” och ”företagsanpassning”. På måndagen ringdes posten återigen upp. De kunde inte förklara varför paketet inte körts ut på fredagen, men vi kan ju gissa oss till något med ”service”. När utkörning beordrades pronto fick vi veta att inte heller det gick. Man skulle inte kunna köra ut paketet förrän på tisdagen. Fem dagar för ett specialbeställt expresspaket – det är vad jag
kallar företagsservice på högsta nivå!

Livet går dock vidare. På samma sätt skulle det visa sig. I
morse skulle jag byta abonnemang på sonens mobiltelefon. Från början var det ett Comviq-abonnemang, men nu är det tydligen Tele 2 – men det är skitsamma för
min del. Efter mycket letande hittar jag deras nummer till ”kundservice”. Där ska man först hacka i sig ett par minuters reklam och babblande om kundundersökningar. Själv blir jag nöjd kund vid de sällsynta tillfällen jag
slipper att ödsla tid på sådan skit. Sedan kopplas jag slutligen till servicepersonal 1, som hette Helena.

Helena hävdar att jag inte har ett privatabonnemang, utan
ett företagsabonnemang. Jag frågar hur det kan komma sig, eftersom jag inte har något företag. Hon verkar anse att det min sak att ta reda på. Jag säger att jag skiter i vad de vill kalla mitt abonnemang, för jag vill ända byta ut det – men Helena säger att jag absolut måste prata med deras ”företagskundtjänst”. ”Jag kopplar dig dit” säger Helena, och smäller på luren innan jag hinner säga
flaska.

Nytt kundundersökningstjafs. Ny väntan. Nya alternativ med stjärnor och fyrkanter. När jag hunnit komponera en halv opera kommer nästa stjärna in i luren. Servicepersonal 2 – Sandra. Hon frågar mig varför jag har beställt ett företagsabonnemang. Jag förklarar att det har jag inte alls, men att det inte spelar någon roll, för jag tänker ändå byta ut det nu. Sandra kan inte göra detta innan jag först pratat med avdelningen för uppsägning av abonnemang – till vilken hon kopplar mig utan att vare sig säga hejdå eller
fråga om det är ok.

Kundundersökning, stjärnor, fyrkanter, pip pip i all
evinnerlighet. Därpå dyker en röst upp och berättar att jag står sist i kön och att väntetiden blir ”mer än 30 minuter”. Jag hade ingen lust att göra operan färdig, så jag ringde upp ”kundservice” igen.

Kundundersökning etc….In på banan kommer sent omsider
servicepersonal 3. Möt Sebastian gott folk! Sebastian är visserligen trevlig, men ställer samma frågor som de andra. Frågor som jag anser att han själv bäst borde kunna svara på, då jag inte har något aning om vad de sysslar med i det gökbo som kallas Tele2. Jag säger vänligt men bestämt till Sebastian att han inte får koppla mig vidare, utan nu ska han och jag reda ut detta. Vidare framför jag åsikten att det här borde vara lätt som en plätt att utföra. Hur svårt kan det vara att blippa till ett abonnemangsbyte? Detta mäktar dock servicefantomen Sebastian inte med att göra.

Han föreslår att hans chef ska ringa upp mig senare på
dagen. Jag svarar att det går bra, men att jag vill veta vad chefen heter och få hans telefonnummer. Sebastian berättar att chefen heter Ali. När jag frågar efter Alis efternamn hävdar Sebastian att han inte har något.

Det får mig osökt att tänka på Pelé. Jag frågar om Ali möjligtvis är en gammal brasiliansk fotbollsspelare, men inte heller detta har Sebastian någon vetskap om. Nåväl
säger jag. Konstigare saker än människor som saknar efternamn har man ju varit med om. På posten hade ingen jag pratade med ens något förnamn.

Det är då det verkligt bisarra visar sig. Ali må sakna efternamn, men han jobbar ju ändå som chef på ett av Sveriges största telecombolag. Då finns det en sak man borde kunna sig säker på. En sak som är det första man blir försedd med på vilken arbetsplats som helst. Men här hittar jag undantaget som bekräftar regeln när Sebastian, utan att själv verka inse det konstiga i situationen, berättar något som får mig mäkta förvånad:

ALI HAR INGEN TELEFON!

Ja, ni läste rätt! Jag kan inte låta bli. Jag måste lägga
ifrån mig luren och applådera. Sebastian tycker att min reaktion är konstig. Han verkar inte se det som någon självklarhet att chefen på ett telecombolag är försedd med telefon. How come? Hade Tele2 gjort sig av med alla telefonnummer? Var kvoten slut? Hade Ali fått luren konfiskerad efter att ha porrsurfat? Vad vet jag, vad vet jag?

Sebastian visste inte heller. Hur Ali skulle kunna ringa mig
utan telefon kunde han inte svara på. Han gick däremot med på att hjälpa mig med att hålla tummarna och hoppas på det bästa, vilket jag tycker var ädelt gjort av Sebastian.
Nu har jag i sanning saker att fundera på och filosofera över. I väntan på att stackars Ali ska få låna en telefon för att ringa upp mig hinner jag nog gå till botten med denna gåta…

Rickard, Olle och Michel – ett charmant ekipage!

03 mar 2009

Hoppar på tåget till Malmö 8.21 tillsammans med Rickard Donatello, kär vän och basist. Vi ska åka ner och spela in TV samma dag. Vädret är skit och båda är låga. Jag är det på grund av att ramla runt på slak lina där jag skulle ramla ner i ren och skär utbrändhet vilken sida repet jag än skulle hamna på. Jag har jobbat mig toktrött i egenskap av proffsaktivist emot ombildningen till bostadsrätter i mitt kvarter. Mer om detta kan du läsa HÄR och  HÄR. Det är ett djävulskt slit, men samtidigt kul. Men det för det med sig att humöret går upp och ner, och just den här morgonen var en synnerligen deprimerad sådan.

Naturligtvis fortsatte den med att min laptop kraschade. Satan, jag hade hoppats på att hinna få en del gjort under själva resan. Dessutom finns alla telefonnummer där, så nu kunde jag inte heller ringa kamrat Conny som jag hade tänkt att få träffa i Malmö.

Men materiella ting är världsliga saker, och resan fortsatte en stund i kollektiv suicidalitet för mig och Rickard. Så småningom tjoade någon ”Hej där!”. Jag är rätt van vid att träffa på folk på tåg, större än så är inte det här landet. Nu var det Olle Ljungström som stolpade fram.

Sist vi sågs var dan före nyårsafton, då han sov över hemma hos mig. Att ha Olle hemma är som att ha E.T. i huset. Vad som helst kan hända. Den här natten var det maratonkonsert på omstämd gitarr, böcker som försvann upphittade på konstiga ställen, någon som hinkade gräddfil direkt ur förpackingen mitt i natten och fan vet mer. Det är i vilket fall som helst en spännande människa att vara nära.

Säga vad man vill om Olle, men tråkigt har man aldrig i hans sällskap – och jag tycker väldigt mycket om honom. Det är hit och dit och hej och hå hela vägen. Han kan kläcka ur sig oneliners nog att göra en citatbok i timmen av – så att, i deprimerat tillstånd,  springa på honom är som att vinna på lotto. Att träffa Ljungströms pojk på malmötåget var precis vad jag behövde just då.

Vi bestämde oss genast för att gå till restaurangvagnen. På vägen dit mötte jag en annan gammal bekanting i form av Michel. Michel är en man med ”survivor” stämplat i pannan. Ni känner säkert en och annan Michel själva. För mig är han en av dom där jag stötte på och umgicks mycket med under den mest intensiva Kapsylen-eran (numera Kafé 44). En av dom som det borde gått käpprätt åt helvete för. Någon man kan skriva en socialpornografisk roman om fosterhem och massmissbruk om. En sån där snubbe vars kollegor antingen är döda eller står och tigger enkronor utanför Systembolaget. Kort sagt – en av dom man ofta undrat hur det egentligen gick för.

Michel tillhör dom i skaran som jag blir uppriktigt glad att se. Han har vänt sina tillkortakommanden till en gigantisk styrka. Han var på väg ner till Köpenhamn för att klippa ihop sin första långfilm, som handlar om långtidfångar på Folsom Prison. Till vardags jobbar han med att komponera konstmusik. Man tror fan inte att det är sant när man tänker tillbaks på sniffarsnubben som en gång i tiden tog ett knäck med att måla om mina fönster och var allmänt lost. Man kan bli glad för mindre.

Olle är, om inte Michel raka motsats, så något åt det hållet. Hur som helst är dom båda synnerligen förtjusande människor,  och sådana mådde jag väldigt bra av att träffa just en sån här skitdag. Det blev en och annan vinknatte för mycket i restaurangvagnen, men med så trevlig sällskap som jag hade må det vara hänt.

Vi skildes åt. Michel stack till Köpenhamn, Olle skulle göra någon intervju och vi bestämde att vi skulle höras lite senare.

Inte fullt nyktra anlände jag och Rickard till inspelningsplatsen för tv-programmet Sverige! som vi skulle spela in för. Förtjusande människor överallt. Vi fick spela låten tillräcklig många gånger för att jag skulle hinna tröttna på den ännu mer är tidigare. Jag fattar ingenting av kameravinklar och klipp, men det blir säkert bra. Programmet kommer att sändas den 8 mars.

Efter detta åkte jag och Rickard till hotellet, alldeles utslitna. Försökte sno till mig en timmes sömn. Under den tiden ringde telefonen sju gånger. Proffsaktivismen innebär ständig jourverksamhet med att trösta förtvivlade tanter osv. Därefter gick vi, tipsade av självaste Konungen i Edsbyn, och åt en delikat middag på Tempo invid Möllevångstorget. Olle verkade ha kroknat, ety endast hans telefonsvarare var aktiv den kvällen. Det blev en trevlig sittning med Donatello och en flaska vin och tidigt i säng.

Nästa morgon fick jag sova ut, vilket behövdes. Sedan stack vi till Köpenhamn över dagen. Hängde runt. Åt smörrebröd. Provade mer eller mindre kumminkryddad dansk snaps. Insåg i Christiania att jag fortfarande aldrig sett en nykter grönlänning. Häpnade över hur kriminellt dyrt allting var,  varpå vi tog tåget tillbaks till Malmö igen efter att återigen ha träffat Michel på någon gudsförgäten krog invid Köpenhamns Huvedbangård.

Hem åkte vi med nattåget. Jag älskar att åka nattåg och bli vaggad till sömns av skendunkadunk och kupesvett. Som i ett slag vaknade punkfarfar till i en ståkkålmsk pissotta, med göteborgsväder och marknadstalibanism. En käftsmäll rakt in i den alltför overkliga verkligheten. God morgon för fan!

Jaja, det blir som det blir och det går som det går. Det var i varje fall en skojig liten tripp, och några förbannat roliga och lärorika timmar i restaurangvagnen tillsammans med Rickard, Olle och Michel. En liten resa som en del av den stora, och en anledning till att ställa väckarklockan och låta den ringa. Signalen betyder att livet är skojigt och värt att hacka i sig baksidorna av.

Ta hand om er kära vänner. Syns snart hoppas jag!

Pussar!
JJ

Årets årets-lista

01 jan 2009

Ugh kamrater!

Så ska ännu ett år avhandlas. Eftersom min gårdag blev oväntat yvig är pappa lite trött idag. Både i huvudet, kroppen och själen.
Men vafan – en gör så gött en kan. Here we go:

Årets plattor:
1. Future Clouds And Radar – Future Clouds And Radar
2. Stina Berge & Kärleken
3. Sanna Carlstedt – Sånger under eken

Årets bästa konserter:
1. Caj Karlsson och Stina Berge – Ljusdal
2. Christina Kjellsson – Västerviksfestivalen
3. Florence Valentin – överallt

Årets mest bisarra konserter:
1. Sanna Carlstedt – Je Disse, Lissabon
2. Olle Ljungström – vårat vardagsrum i går natt
3. Kjell Höglund – skulle ha spelat i Östersund
4. Rolf Alm & Sanna Carlstedt – logen, Ögir, Köping
5. Stefan Sundström, Ewert Ljusberg, Dan Viktor & Kjell Höglund – Kräftskivan, Gullvalla
6. Uruppförandet i Prag av Spritbalettens  nya hit ”Jag gav dig en ring, du gav mig ett finger”
7. Sanna Carlstedt & Husbandets version av ”Fairytale of New York”, Skottvång
8. Dan Viktors performance på Lucerna Kino, Prag

Årets skojigaste ”egna” konserter:
1. Nalen, Kompledigts  jubileum
2. Mosebacke med orkester 22 december
3. Västervik med Lars Demian & Dan Viktor
4. Med Sanna Carlstedt, Kärrtorps IP

Årets trevligaste spelställen:
1. Ögir, Köping
2. Skottvångs Grufva
3. Cafe Magnolia

Årets låt:
1. Spritbaletten – En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem
2. Sanna Carlstedt – Svarta Tulpaner
3. Ronny Eriksson – Nu pissar vi i brallorna igen

Årets ”kan det bli  sämre?”
1. Brolle Jr – Solo i Stockholm
2. Informationen och öppenheten i styrelsen för Brf Linjalen
3. Spritbaletten – Holger är kvar
4. Stockholm i allmänhet

Årets överraskningar:
1. Att jag fick Svenska Vispriset, och att jag därmed äntligen kunde betala mina fantastiska musiker.
2. Den imponerande krångelhalten hos Kulturförvaltningen
3. Jimmy Pärsson, Bajen Fans Hockey. Att kunna kliva direkt från läktaren rakt in i laget är en sak – men att göra det så imponerande bra!
4. När intelligensreserven i svenska motståndsrörelsen anföll och försökte mucka gräl med Hyresgästföreningen(!)

Årets mest saknade:
1. Hammarby Hockey
2. Lokal Bar, Norrköping
3. Slas
4. Kjell Höglund som spelkompis
5. Pivnice Radegast, Prag
6. Solidariteten i den Svenska folksjälen

Årets mest efterlängtade:
1. Bajen Fans Hockey
2. Rädda Linjalen
3. Proppen som gick ur fastighetsmarknaden
4. Bankkrisen i USA

Årets stolpskott:
1. Maude Olofsson
2. Styrelsen, Brf Linjalen
3. Allianspajasarna i Stockholms Stadshus
4. Personalen på Prague Residence Center, Prag

Årets hjältar/kämpar:
1. Kollegorna i Rädda Linjalen
2. Familjen
3. Maude
4. Sanna Carlstedt
5. Bruno Ohlzon
6. Frans Haraldsen
7. Alla inblandade i Bajen Fans Hockey
8. Trampe
9. Alla underbara vänner

Dom vill jag se mer av nästa år:
1. David Shutrick
2. Christina Kjellsson
3. Fredrik Fagerlund
4. Alla andra godhjärtade människor

Tjoflöjt & gott nytt år!
Johansson

Fler Bagdad Bob än någonsin

12 okt 2008

Ingenting ont som inte har något gott med sig. Nu i bankkrisens baksmälla är det första gången sedan den allsmäktiga alliansen kom till makten som jag kan finna något nöje i att läsa dagstidningar. Särskilt allsköns krönikor från förnumstiga marknadstalibaner som står med brallorna nerdragna, och likt gläfsande hundar (eller Maud Olofsson) försöker skylla ifrån sig på sätt som är så långsökta att både Bagdad Bob och Basil Fawlty ligger i lä.

I dom situationerna är det bara att passa på. Jag kan inte låta bli att ge er ett par härliga exempel, där DET ENA överträffar

DET ANDRA i ren och skär pinsamhet. Enligt kulturexperten som sätter prickar över konstiga bokstäver på tagna efternamn beror krisen och lågkonjunkturen på sossarna, på att folk är lata och på George W Bush’s fäbless för socialism(!). Stämmer expressens stolpskott till krönikörs analys på det hela beror krisen på att finansklipparna har visat för mycket omtänksamhet för människor med begränsade tillgångar. Världens börser har helt enkelt satt krokben för sig själva genom sin egen gränslösa snällhet. Jag finner det hela extremt lattjo.

I själva verket kan ju en mongoloid schimpans på fyllan räkna ut att girighetsdrivna pyramidspel havererar förr eller senare. Nu må allsköns fond-töntar och fastighetsspekulanter torka sig i röven med sina egna optioner ackompanjerat av mina hjärtliga applåder. Men skillnaden på vanliga sketna pyramidspel och det här är att det är dom som är lurade som får skulden, hur nu det kan gå till?

I mitt bostadsområde har det naturligtvis hetsats om ombildning till bostadsrätter. Det har lovats guld och gröna skogar och varit total hausse-stämning i kvarteret. I synnerhet bland områdets bilburna män i övre medelåldern. Ju mer dom liknat  Christer Glenning desto säkrare har man kunnat vara på att människorna i fråga propagerat för ägandets heliga frälsning. Man har manipulerat medlemslistor och man har fuskat och hotat sig fram. Vill man nå friheten att ”få välja” finns det inte plats för några skrupler.

Jag avskyr dom, deras metoder och Stockholms politikers kriminella förfarande när dom slumpat bort allmän egendom och våra ungars  möjligheter att kunna skaffa en egen bostad i framtiden. Som tur är kom den här smällen innan någon ombildning hann sättas i verket i mitt kvarter. Nu är det ett annat läge, och må bästa idé vinna. Skadeglatt undrar jag nu hur dessa sturska skägg-gubbar sover om nätterna. I fall som detta och i en del ANDRA EXEMPEL kan man nästan börja misstänka att gud finns.

…men å andra sidan – enligt dom som anser sig ha monopol på gud beror förmodligen detta exempel samt klimatförändringar, orkaner, översvämningar och torka på bögarna och deras förehavanden. En värld där man inte genast avrättar homosexuella vill förmodligen gud straffa kan jag tänka. Att planeten Tellus kvävs av finanspajasar, Stâel-von-Holstein-tillväxt-fascister samt Christer-Glenning-gubbar som tycker det är kommunism om dom inte får köra sina stadsjeepar till brevlådan kan man nog inte se något samband i eftersom man enligt alla odds tillhör just dessa kategorier.

Kulturoraklet Johan SvH är säker på att Sverige går åt helvete på grund av att befolkningen är för lata, för mycket sossar och visar på tok för lite hängivenhet. Tjenare Johan, här har du en som inte faller under det paraplyet. Kom till Medis den 18 oktober klockan 13.00 och se med egna ögon hur fantastisk hängivna både jag och Sanna Carlstedt kommer att vara DET HÄR BEHJÄRTANSVÄRDA ÄNDAMÅLET.

Ta med dig sveriges yngsta överklass-klimakterie-käring Skugge också. Hon kan behöva lite kultur, och ni kan båda gott få en lektion av oss, ety vi har lärt oss att sätta ihop en mening på ett begripligt sätt. Jag vet att det säkert framstår som överkurs för er, men det är ju trots allt ni som brukar tjafsa om ’kompetens’.

Ett par veckor senare, närmare bestämt den 31 oktober, blir det en engångs-revival av min gamla klubb KOMPLEDIGT på Nalen. Nalen fyller tio år, så vi kommer köra en formidabel artistkavalkad den kvällen. Klara artister är Dan Viktor, Staffan Hellstrand, Sanna Carlstedt, Frans Haraldsen, Fredrik af Trampe och jag själv. Det kommer ett gäng överraskningar också – så be there or be square. Man kan fixa plåtar till kalaset HÄR 

Som den usla nasare jag är har jag fortfarande en liten kärve av min senaste EP kvar. Den hittar ni inte i några affärer, men om ni skickar mig ett myspace-meddelande kan jag förmedla den.

Apropå hängivenhet: När punkten till detta har satts ska jag bege mig på ett pilgrimståg för mitt eget hjärta. Vissa går i kyrkan, men Johansson tar pendeln till Västerhaninge för att stödja och låta sig stödjas av DETTA. Att smälla en halv dag på att titta på en sketen ishockeymatch, dessutom bara en träningsmatch som till på köpet är mellan två lag i division fyra. Det du Holstein, din jävla Timbro-pajas, DET är att vara hängiven….

1983 igen – en Östtysk förmiddag

07 okt 2008

Såhär år 2008 är det mycket man ska försöka hålla reda på. Pensionsfonder, elbolag, telefonabonnemang samt fan och dennes moster. Råkar man vara sjuk behöver man en jur kand och ett tålamod som överstiger Christer Fuglesang om man ska få ut någon sjukpenning.

Själv skiter jag i allt det där – men det kvittar eftersom jag är tvungen att resa med SJ tämligen ofta. Deras bokningssystem, som alltid varit ologiskt, överträffar nu sig självt så att till och med Franz Kafka skulle få mardrömmar. Antingen ska man vara miljonär, ha åtta års framförhållning eller hänga nätterna igenom på Tradera för att kunna åka nånstans. Hela folkets järnväg – joru…

Eftersom jag skiter även i detta var den enda överkomliga biljetten till Lund, som jag nu är på väg till, ett tåg med den späkande avgångstiden 5.20. Huga! Detta betydde i sin tur att jag fick ställa klockan på 3.45 för att hinna med den enda tunnelbanan (4.20 från Medis) som skulle få mig att hinna till avgången. Men tisdagen den 7 oktober visade sig i den johanssonska världen, som av en händelse, konstigt nog vara förlagd år 1983… ..

Kommer ni ihåg mitten av åttiotalet? En mörk epok på många sätt. Musiken var usel, den allmänna servicenivån likaså. Axelvaddar och fula kläder. Pernilla Wahlgren satte modet med toksprejat hår större än ett utedass. Hela Sverige stängde klockan elva. Timbro hade börjat vässa klorna. På juldagen var allt utom bankomaterna stängda i ett neutrombombat rike. Ola Ullsten, Ulf Adelsohn (vilket jävla namn förresten, och vilken stavning) och Torbjörn Fälldin hade gjort just gjort sitt bästa för att köra Sverige i skiten. Staffan Hildebrand ansågs vara filmregissör och hans pekoral debatterades på fullaste allvar. Alla hatade Olof Palme. Solstollarna gick på TV och Mikael Rickfors satt hemma och plitade ihop ”Vingar för pengarna”. Kort sagt – det var en fasansfull morgon som utlöpte på detta sätt.

På väg till Medis blev jag haffad av ett tidningsbud för att jag råkat ”låna” en DN. Det gör ju förvisso inte så mycket. Han fick gärna ha sina bankkriser och ledare med lovsånger till Anders Borg för sig själv. Batteriet till mp3-spelaren tog slut någon minut senare. Om den utlovade tunnelbanan gick vet jag inte eftersom hela stationen var bommad. Hur fan kan man skriva att det går ett tåg 4.20 när stationen inte öppnar förrän 4.55? Förmodligen ett utslag av Connex förmåga att rationalisera, men bara för sig själva. Ett par eftersläntrare slogs utanför Maxigrillen, vilket framkallade vissa vaga nostalgikänslor. Efter många om och men dök det upp en taxi, komplett med chaufför som naturligtvis inte hittade till den hemliga adress Stockholms Centralstation.

Väl framme skulle inte tåget gå på 45 minuter. Jag hade, i  kallt beräknande att det var 2008 även denna dag, räknat med att kunna köpa mig en kopp kaffe någonstans. Jag inbillade mig att det fanns ett tjogtal nattöppna hak vid Centralen. Tjåru Bellman. 7-11 var stängt. Även McDonalds på Vasagatan var stängt, och dra mig på en tallpinne om inte hela jävla Centralstationen var stängd. Terminalen till flygbussarna gick att komma in i, men även där var allting utom bankomaten stängt. 1983 igen!

Jag har alltid varit förtjust i företeelsen att det stora delar av dygnet går alldeles utmärkt att plocka ut pengar som det inte finns någon möjlighet att göra av med. Av ren leda plockade jag ut ett par hundringar eftersom det var det enda som fanns att göra. I flygbussterminalen lyckades jag även snatta en tidning utanför en stängt pressbyrå. Det kan dom gott ha. Det var en kvällstidning. Klockan tjugo över fyra på morgonen. På så sätt har det ju gått framåt, fast inte lika mycket som i New York där man ju kan köpa morgondagens tidning redan kvällen innan. Det skulle dom på Wall Street tänkt på. Då hade dom ju kunnat parera bankkrisen eftersom dom hade chansen att få reda på vad som skulle redan dagen innan, men det missade dom klantigt nog.

…å andra sidan – dumheter kanske inte blir gamla lika fort som nyheter….

Just nu är vi i Nässjö. Enligt mina bekanta härifrån är Nässjö inte en stad, det är ett straff. Sist jag vistades här intog jag mitt livs näst sämsta måltid varefter jag fick en p-bot trots att jag hade betalt avgift, så den uppfattningen delar även jag.

I sedvanlig SJ-logik sitter jag nu i vagn 3 som egentligen är vagn 2. Inga vagnsnummer stämmer. Ingen tidtabell heller. Inte en siffra rätt. Det enda man kan gå i sjön på är att SJ-mat är och förblir SJ-mat.

Alltnog. Inte för att 2008 är mycket att hänga i granen, men jag kräver att denna deja vú av 1983 upphör snarast. Jag ska ner och överlägga lite med glada vänner i det vackra Lund, och då vill jag att det ska vara 2008 hur bisarr vår tidsera än  kan tyckas vara. Trött och vimsig är jag, det märker ni säkert. Tåget är försenat med samma säkerhet som alliansens inkompetens. Hem gick det inte att åka tåg om  man inte fläskade upp femtonhundra spänn. SJ slår an tonen än en gång, så jag var tvungen att köpa en flygbiljett i stället. Den gick lös på fyrahundra, hur sjukt är inte det? Jag beställde den på tågets sega bredband, så möjligheten att resa billigare än med tåg får jag i ärlighetens namn tacka SJ för. Strax innan planet landar på Bromma kommer det att flyga över mitt hus.  Där skulle jag vilja ligga och sova just nu

Ibland säger fakta mer än debatter

23 sep 2008

Moderaterna genom tiderna:

•1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej til sjukkassan.
• 1933: Nej till beredskapsarbete.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till fria skolmåltider.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1983: Nej till löntagarfonderna.
• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
• 1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
• 2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
• 2006: Nej till gröna jobb.
• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
• 2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
• 2006: Nej till höjd a- kassa.
• 2006: Ja till sänkt a-kassa.
• 2006: Nej till höjd sjukersättning.
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning.

…say no more…

En dålig människa

05 sep 2008

Jag är en dålig människa. Det enda jag gjort i tid på sistone är att betala mina räkningar, allt annat har sopats under mattan. Inte har jag hunnit skriva någonting heller. Inga bloggerier, inga låtar, ingenting. Akta er för arbete kära barn, man tror att man kan kontrollera det – så helt plötsligt sitter man fast i skiten.

Väggen har närmat sig, men nu tänker jag stämpla ut och vara ledig en liten kortis. Sonen sköter hemmanet och jag ska hänga i Lissabon några dagar. Sen jävlar blire verkstad igen.

Inte har jag hunnit kolla här särskilt mycket heller. Jag har en del skivbeställningar liggande. Dom kommer att levereras i dagarna, don’t worry.

Än finns det ett litet gäng EP-skivor kvar att lägga vantarna på. Kasta på mig ett meddelande med din adress så dräller den in i brevlådan.

I övrigt måste ni skaffa Stina Berges platta också – sådeså!