07 okt 2008
Såhär år 2008 är det mycket man ska försöka hålla reda på. Pensionsfonder, elbolag, telefonabonnemang samt fan och dennes moster. Råkar man vara sjuk behöver man en jur kand och ett tålamod som överstiger Christer Fuglesang om man ska få ut någon sjukpenning.
Själv skiter jag i allt det där – men det kvittar eftersom jag är tvungen att resa med SJ tämligen ofta. Deras bokningssystem, som alltid varit ologiskt, överträffar nu sig självt så att till och med Franz Kafka skulle få mardrömmar. Antingen ska man vara miljonär, ha åtta års framförhållning eller hänga nätterna igenom på Tradera för att kunna åka nånstans. Hela folkets järnväg – joru…
Eftersom jag skiter även i detta var den enda överkomliga biljetten till Lund, som jag nu är på väg till, ett tåg med den späkande avgångstiden 5.20. Huga! Detta betydde i sin tur att jag fick ställa klockan på 3.45 för att hinna med den enda tunnelbanan (4.20 från Medis) som skulle få mig att hinna till avgången. Men tisdagen den 7 oktober visade sig i den johanssonska världen, som av en händelse, konstigt nog vara förlagd år 1983… ..
Kommer ni ihåg mitten av åttiotalet? En mörk epok på många sätt. Musiken var usel, den allmänna servicenivån likaså. Axelvaddar och fula kläder. Pernilla Wahlgren satte modet med toksprejat hår större än ett utedass. Hela Sverige stängde klockan elva. Timbro hade börjat vässa klorna. På juldagen var allt utom bankomaterna stängda i ett neutrombombat rike. Ola Ullsten, Ulf Adelsohn (vilket jävla namn förresten, och vilken stavning) och Torbjörn Fälldin hade gjort just gjort sitt bästa för att köra Sverige i skiten. Staffan Hildebrand ansågs vara filmregissör och hans pekoral debatterades på fullaste allvar. Alla hatade Olof Palme. Solstollarna gick på TV och Mikael Rickfors satt hemma och plitade ihop ”Vingar för pengarna”. Kort sagt – det var en fasansfull morgon som utlöpte på detta sätt.
På väg till Medis blev jag haffad av ett tidningsbud för att jag råkat ”låna” en DN. Det gör ju förvisso inte så mycket. Han fick gärna ha sina bankkriser och ledare med lovsånger till Anders Borg för sig själv. Batteriet till mp3-spelaren tog slut någon minut senare. Om den utlovade tunnelbanan gick vet jag inte eftersom hela stationen var bommad. Hur fan kan man skriva att det går ett tåg 4.20 när stationen inte öppnar förrän 4.55? Förmodligen ett utslag av Connex förmåga att rationalisera, men bara för sig själva. Ett par eftersläntrare slogs utanför Maxigrillen, vilket framkallade vissa vaga nostalgikänslor. Efter många om och men dök det upp en taxi, komplett med chaufför som naturligtvis inte hittade till den hemliga adress Stockholms Centralstation.
Väl framme skulle inte tåget gå på 45 minuter. Jag hade, i kallt beräknande att det var 2008 även denna dag, räknat med att kunna köpa mig en kopp kaffe någonstans. Jag inbillade mig att det fanns ett tjogtal nattöppna hak vid Centralen. Tjåru Bellman. 7-11 var stängt. Även McDonalds på Vasagatan var stängt, och dra mig på en tallpinne om inte hela jävla Centralstationen var stängd. Terminalen till flygbussarna gick att komma in i, men även där var allting utom bankomaten stängt. 1983 igen!
Jag har alltid varit förtjust i företeelsen att det stora delar av dygnet går alldeles utmärkt att plocka ut pengar som det inte finns någon möjlighet att göra av med. Av ren leda plockade jag ut ett par hundringar eftersom det var det enda som fanns att göra. I flygbussterminalen lyckades jag även snatta en tidning utanför en stängt pressbyrå. Det kan dom gott ha. Det var en kvällstidning. Klockan tjugo över fyra på morgonen. På så sätt har det ju gått framåt, fast inte lika mycket som i New York där man ju kan köpa morgondagens tidning redan kvällen innan. Det skulle dom på Wall Street tänkt på. Då hade dom ju kunnat parera bankkrisen eftersom dom hade chansen att få reda på vad som skulle redan dagen innan, men det missade dom klantigt nog.
…å andra sidan – dumheter kanske inte blir gamla lika fort som nyheter….
Just nu är vi i Nässjö. Enligt mina bekanta härifrån är Nässjö inte en stad, det är ett straff. Sist jag vistades här intog jag mitt livs näst sämsta måltid varefter jag fick en p-bot trots att jag hade betalt avgift, så den uppfattningen delar även jag.
I sedvanlig SJ-logik sitter jag nu i vagn 3 som egentligen är vagn 2. Inga vagnsnummer stämmer. Ingen tidtabell heller. Inte en siffra rätt. Det enda man kan gå i sjön på är att SJ-mat är och förblir SJ-mat.
Alltnog. Inte för att 2008 är mycket att hänga i granen, men jag kräver att denna deja vú av 1983 upphör snarast. Jag ska ner och överlägga lite med glada vänner i det vackra Lund, och då vill jag att det ska vara 2008 hur bisarr vår tidsera än kan tyckas vara. Trött och vimsig är jag, det märker ni säkert. Tåget är försenat med samma säkerhet som alliansens inkompetens. Hem gick det inte att åka tåg om man inte fläskade upp femtonhundra spänn. SJ slår an tonen än en gång, så jag var tvungen att köpa en flygbiljett i stället. Den gick lös på fyrahundra, hur sjukt är inte det? Jag beställde den på tågets sega bredband, så möjligheten att resa billigare än med tåg får jag i ärlighetens namn tacka SJ för. Strax innan planet landar på Bromma kommer det att flyga över mitt hus. Där skulle jag vilja ligga och sova just nu