11 aug 2008

Jag har alltid haft svårt att föra talan och sälja mig själv eller något jag gjort. Det har jag fortfarande, men nu har jag Lennart Jonasson att skylla på.

Lennart är fotograf, och vi har just gjort en bok tillsammans. Han är inte vilken fotograf som helst förresten, utan förmodligen en – eller kanske rentav den bästa jag haft förmånen att jobba med. Lennart har tagit porträttbilder i femton års tid i provisoriska ateljéer på efterfesterna till Storsjöyran i Östersund. Knäckande nära och avklädda porträttbiler.

Själv har jag skrivit texterna, så det är en bok att läsa i också. Den handlar om alla jävla dårar man möter när man hänger runt på en festival. Alla människoöden man stöter på överallt bakom och framför kulisserna. Det har varit och är en stor ära för mig att ha fått förtroendet att arbeta runt och med dom här fantastiska bilderna. Det är en rejäl inbunden lunta på ett och ett halvt kilo som ni alla fall borde ta en titt i när ni får chansen.

Ni kan läsa om boken HÄR och man beställa den hyfsat billigt HÄR – men i vilket fall är den värd att kollas upp, om inte annat för Lennarts underbara bilder.

Som sagt, jag är ledsen att jag skrivit så lite på sista tiden – men en ny platta har det blivit, och en ny bok – och i helgen är det FESTIVAL I KÖPING. Så det beror knappast på lättja.

Tjoflöjt!

17 jun 2008

Jävlarimig vilken släppfest det har varit dom senaste dagarna. Jag tror aldrig jag släppt så många saker på så kort tid. Gårdagen bjöd äntligen på lite samlat drönande. Sånt behöver man ibland.

På sistone har jag känt mig som Peter Jihdes frisyr.

Min stressfaktor är låg. Jag tycker livet är hektiskt om min agenda är maginellt mer fulltecknad än Kronbloms. För min del har saker en förmåga att hända samtidigt. Ni vet det där läget när man måste släppa en sak halvgjort för att hinna med nästa grej på ett lika halvtaskigt sätt. Här hare släppts grejor vill jag lova!

Vi börjar på onsdagen, morgonen efter en hård afton med Konungen och Linn som kom på skojigt besök med tillbehör. Där kan vi hoppa över ett P. För den började med att jag släpade mig till Kulturhuset där det kastades papper, begicks möten och lektes Kafka ett par timmar innan det var dags för gig nummer ett: Arbetskamrat Monica fyllde år och firades (dom gillar att fira i det däringa huset) av med skumpa och sång av Sanna Carlstedt, som var snäll nog att komma som present till henne.

Förutom att jag skar upp tungan var det en trevlig konsert. Lite tidigare hade jag bitit av en tand när jag åt, och hade nu ett rakblad i käften som färserade tungan så fort jag kom åt. Nästa dag hade jag fått en tandläkartid, så det var bara att bita ihop och se glad ut.

Senare på dagen startade den verkliga släppfesten när vi smet från födelsedagsfirandet för att fortsätta till KGB, där Sanna skulle släppa sin nya platta på kvällen. Den är för övrigt ett löjligt bra album. Vi kånkade saker och soundcheckade. Efter det, medan dom andra åt, hastade jag vidare till Traxtonstudion där Christian satt och mixade.

Vi har ett gott samarbete – han petar ihop grundmixen, jag kommer och lyssnar med fräscha öron och tycker lite, varpå han justerar och sätter mixen. Vi har jobbat så i många år, och det har alltid funkat. Christian är en, ibland nästan löjligt noggrann, klippa. Men hellre det än tvärtom. Även denna gång var det bara småsaker och lite nivåer som behövdes fixas. Vi behöver nästan aldrig prata om sound eller sånt. Vi läser och kan varandra redan, och därför är det en skön fröjd att jobba med en Christian.

Hejåhå – tillbaks till KGB. Rebell-Robban, Trampe och lite andra kompisar har kommit. Moreyskan och min kulturhus-kompanjon Pär ansluter också. Pär bor i Norrlöping, jobbar nästan jämt och lånar därför våran soffa ibland. Han är en väldigt rar och skojig person.

Sannas Daniel har snart sommarlov. Han ser ut som om han behöver det, men med detta yrväder till fru är det tveksamt om han får något. Dom är i alla fall för goa’ dom där två!

Alltnog. Jag klämmer iväg ett litet gig själv och kör med Sanna. Efter det blevo jag med tiden tämligen vändstekt.

Vi gick upp och förlustade oss ett tag – under vilket vi imponerat kunde iaktta Pärs solklart frestande inverkan på manspersoner. Pär har hållit ihop med samma dam i halva sitt liv, men jag har aldrig sett någon ha så många uppvaktande män på så kort tid som Pär hade denna halvtimma på KGB. Hatten av!

Efter denna upplevelse tog vi 43:an hem. Vi visste det inte då, men där väntade nästa släppfest, symboliserad av nycklarna till ett patentlås.

…som med 40 år på nacken givetvis valde att ge upp just vid midnatt denna kväll. Där stod vi – tre nyckelinnehavare varav exakt 0% kunde få sin nyckel att beveka låset som funkat utmärkt bara ett par timmar tidigare. Låsjour påkallades på jiddrigast möjliga sätt, och kom så småningom och bytte låset.

Frustrerat Vinho Verde-hinkande tillbringade jag någon timme tillsammans med Pär. En tuff dag som, åtminstone mestadels, flutit efter ett tight schema var tillända.

Nästa morgon startar med ett tandläkarbesök. I rollistan hittar vi en punkfarfar som ”är lite trött idag”. Han står och borstar tänderna inför tandläkarstolen. Munnen skummar och telefonen ringer. Det visar sig vara revisorn, som upplyser om att deklarationen ska vara inne senast nästa dag. Hade ingen aning. Tandläkaren sätter mig i stolen, tittar in i käften och säger femtusen kronor, plus stålarna det kostar dig att jag just tittat in i din käft.

Tack säger jag. Jag menar det också. Jag gillar min tandläkare. Han heter också Per. Jag gillar dom där Pärarna, hur dom nu vill stava sig, vare sig dom är tandläkare, jobbar med mig eller bor i Köping.

Jag ringer och släpper Kulturhuset för dagen för att springa hem och försöka fixa deklarationen. Blanketter prasslar, kvitton yr och telefonen ringer. Det är Christian igen. Dags att lyssna på mix. Släppfest på deklarationen och marsch till studion.

På vägen ringer jag förläggare och möjlig omslagsmakare Olsson och kollar om han kan hjälpa mig att montera ep-omslaget. Han har telefonsvarare på där jag läser in detta meddelande.

Christian har kommit en god väg in på sista låten. Mitt i pillandet ringer Håkan och säger att han kan hjälpa mig om jag bara ger honom bilden och text typ genast.  Jag släpper genast mixen som jag släppt deklarationen för och skyndar hem för att sammanställa materialet till omslaget.Mitt i detta ringer Tommy som vill styra upp och snacka ihop ett band till en ”allsång mot alliansen”-kväll i slutet av augusti.

För en stund får jag släppa omslagsmakandet som jag släppt mixen som jag släppt deklarationen för.

Sedan fixar jag klart omslagsmaterialet och levererar det till Olsson, varpå jag går till Tantogården, dit jag anländer några timmar sen till Moreyskans firmafest. Där dricker jag för mycket vin…igen…med flit.

Morgonen efter är som att bada finsk idiotbastu. Man går upp i pissottan och tokdeklarerar, får allt klart, försöker ta tag i resten av skiten, luktar lite på väggen och går hem och dör en smula. I söndags gick ridån ner.

Men jag tog i där i början. Så jävlig som Jihdes frisyr har jag ärligt talat svårt att känna mig…och så mycket reklam som dom kör under fotbolls-EM har han säkert Ronald McDonald-frilla under nästa mästerskap. Ere ”no limits” i tillvaron så ereväl?

06 jun 2008

Ja, det är sant!

Dagen som vi planerat för och trånat efter så länge är äntligen här. I stor nationaldagsyra haver jag vacklat runt i flera månader nu. Jag har räknat dagarna, klippt i mitt måttband och planerat, planerat och återigen planerat.

Nu är nationaldagens schema spikat intill sista sekund. Min förväntan har inga gränser. Naturligtvis har jag slagit upp balkongdörren på vid gavel redan i gryningen, gallskrikit Kungssången och Du gamla du fria. Jag har knäböjt utanför slottet för att därpå (krypandes) förpassa mig till Schönfeldts Gränd. Där har jag ritualbränt min fackföreningsbok utanför moderaternas högkvarter och heilat lite. Därefter har jag ringt och beställd tid för tatuering. Jag vill ha enstor bild av Anders Borg på ena armen och Margaret Thatcher på den andra. Frågan är om jag ska ha Kristina Axén-Olin eller Maud Olofsson tatuerad på bröstet. På ryggen finns ingen plats. Där har redan gaddats en gigantiskt bild på Tarrass-Wahlberg utanför Drottningholm.

Därpå gick jag hem igen…Naturligtvis sparkade jag lite på dom tiggare och uteliggare jag passerade på vägen. Lite träning är ju alltid nyttigt.

Jag hoppas att jag kommer kunna slutföra hela det späckade scemat. Här ska verkligen yras och firas. Snart åker folkdräkten på!

Vilka planer har ni andra denna heliga dag av kollektivt festfnattande?

Gud bevare kungen, fosterlandet och Johan Staël von Holstein!

05 jun 2008

Håhå jaja. Det är ett liv och ett kiv i den johanssonska tillvaron. Just nu är rullen mer än full på Åsögatan. Där huserar just nu två människor med aschlena fulla av arbete samt två grabbar som är mitt i slutspurten på skolan, varav en av dom går ut nian. Ingen vare sig hinner eller orkar vara särskilt trevlig mot de andra för tillfället. Lite trist, men det går nog över i sinom tid.

Igår blev de sista körerna lagda på min EP som jag ska försöka få ut till gigen i sommar. Det blir en platta med tre låtar: Vän av ordning, Somna och Det finns ett spöke. Fullängdaren gör vi klar under sommaren för släpp under hösten.

Jag är en lyckligt lottad människa att jag känner så många duktiga musikanter, och gårdagens kör går inte av för hackor. En nyligen utökad version av Kjell Höglunds klassiska körsektion Grogghaggorna äntrade studion och gastade så det stod härliga till.

Grogghaggorna består av idel gamla vänner. Lotta Nilsson och jag har tjoat tillsammans med både Kjell, Sundström och Mr Soul-gänget. Sanna Carlstedt behöver ingen närmare presentation antar jag – åsså rookien i sammanhanget, Vanja Renberg.

Det var våldsamt skojigt att lura med Vanja. Dels för att det är en förtjusande person som jag känner sedan hon sparkade i sin mammas mage, men framför allt för att hon är en av de bästa och kaxigaste sångerskorna jag någonsin hört. Lyssna in hennes eminenta band The Vanjas så förstår ni vad jag menar. Vanja Renberg kickar rumpa med besked och lär höra tala om sig, det är jag helt övertygad om.

För övrigt är det kungligt roligt att jobba i traxtonstudion med Christian Edgren igen.

Vi känner varandra väl och har jobbat så mycket tillsammans att vi egentligen inte behöver prata särskilt mycket. I alla fall inte om musiken. Det blir däremot en hel massa annat konstigt skitprat om allt från livets svårigheter till dråpliga situationer. Ibland är det svårt att få något gjort eftersom vi ofta ligger utslagna i varsin stol och asgarvar så att vi knappt kan andas. Såna goa stunder minns man gärna länge.

Grogghaggorna körade i alla fall med den äran på de låtar som fattas för att EP:n ska bli komplett. Efter några timmars hårt körande och lite Vinho Verde blev Sanna så här trött

….och själv var jag så mosig när jag kom hem att jag kände mig som den här killen

Det har varit bråda dagar eftersom jag bokat och byråkratiserat sommarens program på KulturhusTaket plus att jag jobbat mycket med Kompledigt Visfestival i Köping. Nu börjar det kännas som ljuset i tunneln är nära, och då är det bara att hugga in på det praktiska, men det är ju då det soliga börjar. Förarbetet kunde jag gott vara utan, men när det smäller igång blir det skoj. Synd bara att förarbetet tar otroligt mycket mer tid och att det praktiska bara säger svisch – och sen står man där med efterarbetet…

Kolla in programmen på myspace-sidorna så ser ni vad det kommer att bjudas på. Jo, förresten – på KulturhusTaket kommer det att vara fotoutställning hela sommaren. Den kan man glida upp och kika på gratis på dagarna. Grymma porträtt av Lennart Jonasson som blir en bok i sommar som undertecknad klåpare skrivit texten till.

Så ser livet ut just nu för punkfarfar. På onsdag 11:e juni spelar jag tillsammans med bland andra Sanna på KGB i Ståkkålm för att fira att hennes nya platta släpps. Jag har tjuvlyssnat och den är skitbra, men konstigt vore annars.

Haregott o ta hand om er!
Johansson

31 maj 2008

Jag har en vän här på myspace som heter Petra Revenue. Hon skriver klokt och roligt, både bloggar och böcker, och verkar vara en skojig och spirituell person. Petra bor i Göteborg och pysslar med teater. Jag har aldrig sett något hon varit inblandad i såvitt jag vet, men jag skulle gärna göra det om chansen dyker upp.Hennes efternamn är dock av det konstigare slaget eftersom det betyder ”stadsinkomster” på engelska. Undrar just vem som kommit på det…

Å andra sidan har jag ju själv ett så vanligt namn att jag inte skulle se det som annat än praktiskt om jag hette till exempel Johan Restskatt – men nog skulle det kännas lite kinky. Bäst att det förblir som det är. Jag vet ju åtminstone både vad jag heter och var jag bor i skrivande stund.

Det är däremot mer än vad Skattemyndigheterna känner till. När jag flyttade i November gjorde jag en flyttanmälan. Den verkar ha funkat bra. Posten blir eftersänd till rätt adress, men eftersom adressen aldrig ändrades på många av mina räkningar kändes det lurt på något sätt.

Vid en närmare efterforskning hos Skattemyndigheten visade det sig att dom inte ändrat min folkbokföring. Jag har varit skriven på min gamla adress i ett drygt halvår. Väldigt märkligt. Jag fyllde i ännu en flyttanmälan för ett par veckor sedan och inbillade mig att allt var frid och fröjd.

I förrgår damp det ner ett brev i brevlådan från Skattemyndigheterna i Linköping. Dom skrev att jag är folkbokförd på den nya adressen från och med 12:e maj, och informerar mig även om hur jag ska göra om jag vill överklaga beslutet för att få mig skriven på den nya adressen tidigare än dags dato. Jag ämnar inte överklaga beslutet.  Mig spelar det ingen större roll var jag varit skriven det närmsta halvåret, i synnerhet inte som det slijer hundra meter mellan dom aktuella adresserna.

Nej, det allra märkligaste med brevet från Skattemyndigheten i Linköping var handläggaren som skrivit under beslutet: Petra Reveny.

Än mer lurt. Visserligen diffar det på någon bokstav, men det känns nästan som om man var övervakad på nåt sätt. Att det dessutom sitter en människa och arbetar på Skattemyndigheten som heter ’statsinkomst’ i efternamn är ju så klockrent att jag kapitulerar. Hatten av för dessa Petror – och må dom båda ha hamnat på rätt plats här i livet!

26 maj 2008

Klart man måste göra som Konungen. Här kommer min lilla lista:

TRE namn jag går under:
”Fetto” – av sonen
”Punkfarfar” – av ganska många, varav dom flesta inte känner mig
”Grisen” – Av Guld-Lars, Sundström och Moreyskan

TRE saker som skrämmer mig:-
Framtiden
Alliansen
Mjölk

TRE saker jag har på mig:-
Noppriga rutiga brallor frånn Erikshjälpen i Västervik
Ett par halvsnuskiga vinröda Reebok-sneakers från Bata i Prag som jag, av ren snålhet, har bestämt mig för att slita ut trots att jag inte gillar dom särkilt mycket och trots att dom i allmänhet luktar gruppsex på brottarmatta även om man slänger dom i tvättmaskinen med jämna mellanrum
En ganska snygg och praktisk kavaj från Erikhjälpen i Västervik

TRE sanningar:-
Fotboll är tråkigt
Ibland har jag ingen lust att leva i den här världen
Det görs alldeles för mycket musik och det kastas för lite gatsten

TRE saker jag verkligen vill ha:
Möjlighet att bo kvar i mitt hem utan att tvingas ”välja” att låna tre miljoner
Revolution
Min platta färdiginspelad, mixad och klar

Haregott!
Johansson

12 maj 2008

Kära storebror!

Som många andra skribenter här på spejsen framstår jag mer och mer som en annan Kapten Stofil. Om det beror på att jag är bakåtsträvare på riktigt eller att allting är relativt och att jag är framåtsträvare i en bakåtsträvande värld ska jag låta vara osagt. Men oavsett vad ligger det otvivelaktigt något i påståendet. Något jag givetvis ber om ursäkt för.

Innebär det att vara bakåtsträvare för att man tycker att allt inte måste vara så jävla marknadsanpassat, att det finns saker som är viktigare i världen än pengar, att jag vill kunna bo kvar i min allmännyttiga hyreskvart, att man bör sträva för mer rättvisa istället för tvärtom, etc etc – ja, då är jag så innihelvete mycket bakåtsträvare att du anar inte. Förlåt mig kära storebror, jag har aldrig lärt mig styra mina känslor och åsikter – dom flyger bara iväg som dom vill…

Sverige verkar inte hålla med mig, men då och då kan man hitta ljusglimtar, även om dom må vara småkusliga för det mesta. Saker som kan få en att teleporteras tillbaks till sjuttiotalet eller tidigare. Små företeelser som med ett svisch tar oss till en värld där socialtyrelsen utfärdar order om brödintag, där Bratt-systemet gör revival och ”hur-var-det-här-då”-attityden återigen firar jättelika triumfer. Det känns nästan lite gulligt på nåt sätt.

Kolla in länken och sträck på dig, Storebror:

http://www.expressen.se/noje/1.1157330/knarkrazzia-mot-stjarnan-i-stockholm

…jorå – Kling och Klang har varit i farten igen. Blir det inte näpet när man siktar in sig på en gästande artist med namnet Spliff Star och organiserar en jättelik razzia där man brottar ner vederbörande och sedan hittar en sketen jointfimp på hans hotellrum?

Man kan riktigt höra diskussionen innan på Polishögkvarteret. ”Jo, det är en sån däringa riktig neger som spelar knarkarmusik. Såna vet man ju vad dom håller på med. Kling och Klang! – Åk genast till hotellet och sök efter sån där knarkåtika, å få med er alla negrer, sprutor och långhåriga element till stationen. Dead or alive!”

Vad säger man? Blir någon förvånad eller upprörd? Du får ursäkta mig kära Storebror, men jag tror att du är tämligen ensam om att se det hemska i Spliff Stars försök att ödelägga vår intet ont anande normalsvenska ungdom. Jag tror, om jag får vara så djärv, att landet kommer att ligga kvar även om han skulle konsumera lite jazztobak i sin ensamhet. Jag tror även att vår poliskår har saker att pyssla med som känns något mer angelägna än detta gigantiska knarkbeslag.

Visserligen kan eller vill inte Polisen och myndigheterna göra något åt den i Sverige omfattande ekonomiska brottsligheten – den som inte redan legaliserats vill säga. Inte heller fixar man att se till att folk kan gå säkra på nätterna. Att utreda och följa upp misshandelsfall, våldtäkter eller annat förtryck är ingentting man anser sig ha resurser till.

Att det år 2008 verkar vara helt ok att lura varandra, roffa åt sig, skita ner med privathelikoptern på väg till sommarstugan, vräka barnfamiljer eller skicka tillbaks flyktingar till krigshärdar må så vara. Det finns värre smitthärdar att kväva. Huvudsaken att man lägger dom samhälleliga resurserna där dom gör mest nytta – det vill säga att upprätthålla en syn på s.k. ”knark” som fortfarande håller sig på en nivå som inte ens Åsa-Nisses länsman skulle kunna ta på allvar.

Ja, tanken på att man på det här sättet tar krafttag i det tunga drogträsket ursäktar väl det mesta. Hur många människoliv har nu inte räddats tack vare att livsfarliga element som Spliff Star eliminerats. Fram med stupstocken, återuppför galgbacken. Bra jobbat. Jag håller på er grabbar!

Er slav och eviga undersåte:

Johan Johansson

03 maj 2008

Ännu en tågblogg från X2000 på väg från Ståkkålm till Sundsvall. Arlanda är just passerat och snart tar dom eviga tallskogarna vid. Det ser ut att bli en fantastiskt härlig vårdag i svärje, så grattis alla ni som vara ute och drälla idag!

Själv är jag på väg för att hålla ett föredrag för hugade unga musikanter i Sundsvall. I vanlig ordning sitter jag och ruar mig. Jag tycker aldrig att jag förbereder mig tillräckligt för såna här uppdrag. Nog borde väl även jag, likt en plikttrogen lärare, ha handen full av anteckningar, färdiga overheadbilder och svischande PowerPoint-dokument. Jag åker upp med mig själv och ingenting annat. Någonting i mig känner sig som en klåpare som improviserar sig genom hela livet. Så känner jag alltid med allting. Jag är en bluff som haft tur nog att inte bli avslöjad ännu. Stolen bredvid min på tåget ser ut att vara tom, men det är den inte. Där sitter Jante – och vi reser alltid tillsammans. Ingen känner mig så bra som han.

Ännu en klasskrämpa ger sig tillkänna. Jag kommer aldrig, aldrig någonsin i hela mitt jävla liv bli någonting annat än en strykrädd liten kille från förorten. Jag må låta hur kaxig som helst ibland, men även det är en bluff. Han finns där i alla fall, och han är alltid mäktigast – den där lilla förortsgrabben som inte tror att han duger någonting till. Jag avskyr honom och hans makt över mig, men jag låter honom bo kvar för att jag tycker synd om honom. Vart skulle han annars ta vägen?

Egentligen vet jag ju hur det ligger till. Jag behöver inte förbereda mig, det skulle bara vara dumt, för då skulle jag bara låsa mig. Jag har pysslat med det mesta inom mitt gebit. Jag klarar av att hålla ett föredrag utan manus om vad som helst i den här branschen eftersom jag varit på alla sidor av dom olika staket som finns här. Nog har jag sett tokförberedda människor göra bort sig å det grundligaste när det visar sig att just det dom nischat in sig på varit totalt ointressant i lyssnarnas öron. Jag har sett dom sitta fast i sina återvändsgränder utan något stickspår i sikte. Sånt drabbar aldrig mig. Jag kan alltid ta min uppgift från vad som är intressant för åhörarna. I just det här fallet vet jag bara att det kommer att vara ett antal unga musikanter på plats. Dom kan ställa vilka frågor eller be mig prata om vad som helst inom musiksvängen – inget problem. Jag vet hur det är att vara musiker eller kompositör. Jag har jobbat på skivbolag, som arrangör, som bokare och som producent. Jag vet hur det är att sitta med trehundra demos framför sig som man ska lyssna av och svara lika många förväntansfulla artister vad man tycker om. Jag har sett baksidan av den här svängen med alkoholism, trasiga familjer och slitna själar, och jag vet hur långt det är till allt som kan kallas glamour.

Ärligt talar vet jag ingen annan i detta land som har mer att lära dom här människorna än jag. Ändå sitter Jante här. Han tycker att jag skryter nu, och undrar var mina PowerPoint-filer är någonstans. Just nu kan han dra åt helvete, men han dyker upp igen någon annan dag – var så säker.

En gång osäker förortsgrabb – alltid osäker förortsgrabb.

Apropå glamour: Om någon av en händelse skulle undra vad Cyndee Peters sysslar med just nu så sitter hon i samma vagn som jag. Förmodligen var tågmuggen lika snuskig för Cyndee som för alla andra – om det inte var hon som keckade ner den förstås, för hon besökte den inna jag gick dit för att byta till bekvämare byxor. Föga glamouröst, liksom infarten till Sundsvall.

Det mest glamourösa i den här vagnen är mina skräddarsydda Morey-brallor. Dom har stjärnor, solar och månar på sig – sådeså!

02 maj 2008

Med tanke på när andras bloggar läggs upp står det ganska klart att många av dom skrivs på arbetstid – något som alltid gjort mig avundsjuk som det frilansande hjon jag är. Så en av sakerna jag sett fram emot i och med att jag blivit med jobb och eget kontor för några månader är att få reda på hur det känns att spy ur sig sina livsandar på betald arbetstid.

Det visade vara satan så svårt här på Kulturhuset. Först av allt insåg jag att programmet på Kulturhustaket, som jag har som uppgift att boka, skulle varit spikat o klart typ en vecka innan jag började jobba. Insikt 2 var att man sitter på möten om än det ena och än det andra hela tiden. Till slut har jag varit tvungen att skippa en massa möten för att hinna med jobbet, men det där med att sitta och pilla sig i naveln och peta ihop sina dråpliga tankar på arbetet lär jag aldrig hinna med.

Men nu sitter jag här, och eftersom det är en s.k. ”klämdag” är jag nästan mol allena. Klämdagar, helgdagar och annat som har med reglerad arbetstid att göra har aldrig existerat i min verklighet – så det känns riktigt skönt att sitta här och beta av en del saker som inte hunnit fixa tidigare. Nu hinner jag till och med skriva det här. Hurra!

Igår var det första maj, och det verkar  faktiskt som om folk börjar vakna till lite. Det har varit mer folk ute och rört på sig än på många åt verkar det som. Jag och Moreyskan började dagen med en promenad till gamla stan, där vi bestämt möte med Frasse Haraldsen på Zum Fransiscaner. Där kunde vi någon timme senare betrakta vänsterns rekordlånga tåg som gick förbi till våra idoga hejarop. Saken är den att eftersom tåget avgår från Medis blir stämningen hos många lite lojare när dom passerat Slussen och vikt in på Skeppsbron. Zum Fransiscaners uteservering  är därför en perfekt plats att stå på om man vill peppa igång folk igen, vilket vi försökte göra med viss framgång. Många glada bekanta passerade förbi där vi med höjta och knutna nävar stodo och skreko.

Därpå anslöt vi slutändan på tåget och flanerade till Kungsan. Frasse och den nyanslutna Faxvall var hungriga, så det blev en snabb pilsner på något thaihak på Regeringsgatan innan vi drog oss ner mot Kungsan igen för att titta på Florence Valentin.

Nu är jag ju jävig, men ett mer perfekt band än FV på en 1:a majgala finns inte i min värld. Som vanligt gjorde dom en lysande konsert och såg till att både jag och alla andra majtågare gick därifrån med ett lycklig leende på läpparna. Florence Valentin är det ultimata partybandet samtidigt som dom både har stil, klass, någonting att säga och svänger så det svartnar.

Sedan blev det en promenad tillbaks mot söder, en middag på Stekpannan, ett SM-guld i handboll för Bajen och en punkfarfar som somnade i soffan i den arla kvällningen för att sedan stiga upp tolv timmar senare – totalt utvilad.

Such a perfect day – I’m glad I spent it with you all!

22 apr 2008

Apropå den ”historiska forskning” som alliansen vill förära dagens skolelever kan ju nedanstående länk vara ett intressant komplement.

I övrigt består världen just nu av bokning och inspelning. Nio låtar är bandade so far. More to come…

http://www.aftonbladet.se/kultur/article2297047.ab