Du är här | Hem: Band & Album: Strindbergs | Tillbaks till Band & Album
 
 
 

Bibeln   Med Strindbergs Ur Tiden   Bombpartyt   Strindbergs - Samlingsalbum   Singlar

Det är svårt att skriva om hjärtesaker, och Strindbergs är mitt stora hjärteband. Av alla orkestrar jag medverkat i gav Strindbergs mig det mest kreativa samarbetet och dom bästa stunderna. Vi hann med att göra tre LP och runt tvåhundra konserter dom två år som vi var verksamma, hur nu det gick till. . Antagligen gick det till så att vi alltid höll på att spela och att vi i princip gjorde det mesta tillsammans. Skitsamma, ungefär så här var det:      Jag träffade Janne Borgh för första gången sommaren 1981 genom att våra respektive damer var gamla polare. Janne hade just

Johan har en skåning på kornet, Brygghuset 1982.   flyttat upp till Stockholm från Malmö och spelade med Moderns som spelade in sin första LP på EMI, själv höll jag på som bäst med KSMB. Banden stod ganska långt ifrån varandra rent musikalskt, Moderns hade varit ett utpräglat modsband men nu när dom skulle göra plattan hade dom bytt lite stuk och börjat sjunga på svenska (själv tycker jag bäst om dom första två singlarna på engelska). Vi kom i alla fall bra överens vi två, dessutom hade vi samma febless för gammal sextiotalspop, och det var det inte många i min omgivning som hade.      Omedelbart efter att Moderns-plattan kom ut splittrades bandet och plattan (en ganska lam Lasse

Lindbomproducerad historia) åkte rakt ner i rea-backarna. Kort därefter, under en av KSMB korta turnépauser frågade Janne mig om jag ville hjälpa honom att spela in några nya låtar som han hade gjort, och det var väl klart att jag kunde det. Dessutom så visste jag att Robban Wellerfors (som skötte liveljudet åt KSMB på slutet) höll på att bygga ihop en liten åttakanalsstudio i Kärsbyskolan i Norsborg, och vi fick spela in där gratis så att han fick träna lite. Vi spelade in tre låtar (Trollbunden, Ensam i ett vimmel och Klockan tre) där Janne spelade bas och lade all sång, jag spelade trummor och gitarrer. Det var skojigt men inte mer med det, jag åkte ut och spelade med KSMB igen.      Något halvår senare splittrades KSMB, och vi frågade i pricip i munnen på varandra ifall vi skulle bilda ett nytt band tillsammans. Vi hade redan från början klart för oss vad vi ville. Det skulle vara en trio, och vi skulle försöka kombinera det bästa hos sextiotalspopen och punken. Just då var champagne-depparna på framtåg, ett gäng världsvana och blaserade posörer som jag fann ofantligt töntiga med

pretentiösa osvängiga låtar som hette typ "Die Bahnhof café". Alla skulle helt plötsligt vara svåra och djupa, och det hade en liten men bidragande orsak till att bandet blev som det blev. När pretentiös skit är allt man får i nyllet vill i alla fall jag bara slå sönder en gitarr och skrika revolution!      Vi myglade in oss i KSMB:s gamla replokal på Regeringsgatan och började repa och leta trummisar. Vi testade ett par stycken som inte funkade riktigt. En kväll när jag var och drack öl och tittade på när Stefan Sundström och hans gamla Janne med Rickenbacker-basen som han köpt minst två gånger. (foto: Micke Borg)

Johan Hugo Bengtsson Carlén, Ultrakåken 1984. (foto: Micke Borg) flickvän bråkade hemma hos Stefan, så träffade jag Hugo, eller Johan Carlén som han heter. Han var trummis i Sundströms band Trots som just hade lagt ner. Hugo är en fantastiskt trevlig och

charmerande människa, så jag bjöd ner honom att provspela med det nya bandet om han ville, och det ville han. Den provspelningen svängde ungefär lika mycket som en tysk förlossning, men både jag och Janne ville ändå ha med Hugo i bandet. Det hänger otroligt mycket på personkemi om ett band ska funka eller inte. Spela bra kan man lära sig, men att fungera smidigt med andra tar längre tid. Vi började i alla fall att repa och bestämde oss efter många om och men för att kalla bandet Strindbergs, ett namn som sa det mesta om vad vi ville göra - och ja, det är pretentiöst. Men målet var göra något som både svängde och sa nåt, och som kunde vara älskvärt eller avskyvärt men som höll klass och klarade tidens tand. Så Strindbergs vara bara taget!      Efter ett par veckor hade vi smygpremiär. Vi gick upp och kuppspelade några låtar i Ultrahuset, det kan ha varit i maj -82 kanske. Det gick så bra att vi genast böjade boka fler spelningar, något som var väldigt lätt då många ville se det nya bandet som han i KSMB hade startat. Något som var ett större problem var hur jag skulle lära mig spela gitarr ordentligt på fjorton dar, men det var bara

att öva och öva...och när det väl var dags gick det faktiskt ganska bra. Ska jag vara ärlig har jag varken övat eller lärt mig så fruktansvärt mycket mer sedan dess. Den första "riktiga" konserten gjorde vi på Studion i juni, och sedan fortsatte det bara. Det fanns gott om småställen och ungdomsgårdar att spela på då, och hemmaplanerna var på Tre Backar och naturligtvis i Ultrakåken.      Vi spelade och spelade, och till slut hade vi blivit ett riktigt tight combo. Redan efter två månader var fyra-fem bolag ute efter oss. Vi valde till slut tryggheten hos MNW (vilket skämt det låter som idag), och gick in i deras studio för att spela in ett gäng låtar hösten -82. Vi hade inga direkta planer, vi bara spelade in en massa låtar. Det mesta gavs aldrig ut, men den första singeln "Kvasibarn / Trollbunden" kommer från dom inspelningarna. Vi blev relativt upphypade som band, och på senhösten gjorde vi våra första konserter utanför Stockholm. I Göteborg träffade vi Slobobans Undergång som vi skulle komma att spela mycket tillsammans med det närmsta halvåret. Hemma spelade vi ofta med Spion 13, där både

Publiken i Stockholm: stor, trofast och underbar. Här på Tre Backar 1984. (foto: Micke Borg) min storebrorsa och min dåvarane sambo Katti var med. Hela första halvåret -83 lirade vi runt, mest femhundrakronorsgigs på

undomsgårdar runt stan. Vi gjorde en singel till "100 Sekunder / Mytomanen". Framsidan spelades in med blås och allt (det är förresten Guran, min nuvarande bokare som tutar sax), baksidan tror jag plockades från det tjog låtar vi spelade in på hösten året innan.      När våren kom skrev och repade vi in låtar till nästa platta. Fördelen med att vara två låtskrivare i ett band är dels att det blir mycket material, dels att man pressar varandra att skriva mer och bättre hela tiden. Vi hade alltid gott om låtar att välja bland i Strindbergs.      I juni -83 började vi spela in vår första LP "Bibeln". Från början var det tänkt att det skulle bli en liveplatta från Ultrakåken. Vi baxade dit Robban Wellerfors gigantiska bandare och mixerbord och han satt på flaket till en pickup utanför kåken och spelade in. Jag tror vi gjorde en av våra bästa konserter någonsin den kvällen, taket höll tammefan på att lyfta. När vi gick ut till Robban efteråt var han eld och lågor - allt hade gått och låtit skitbra sa han...men när vi backade tapen för att lyssna lät det ingenting. Han hade glömt att trycka av "safe"-knapparna på

bandspelaren. Såna saker händer, och eftersom Robban nu är en av dom mest ansedda studioteknikerna i Sverige kan han säkert både bli påmind om det, ta det, och skratta åt det. I vilket fall så orkade vi inte släpa bandare en gång till, så vi beslöt oss för att göra ett traditionellt studio-album i stället. Men jag tror än idag att jag skulle gillat liveplattan bättre.      Samma dag som vi blev klara med inspelningen av "Bibeln" spelade vi i Kungträdgården. Det blev en omtumlande upplevelse att spela för tusentals människor i stället för småklubbarna som vi var vana med, och nu upptäckte vi hur fruktbart vårat kuskande runt ungdomsgårdarna hade varit. Vi hade spelat till oss massor med folk som var verkliga fans, det visste vi. Men nu när dom kom dit samtidigt såg vi hur många dom hade blivit. Eftersom Radio Stockholm direktsände konserten hade vi fått stränga förhållningsregler att vi inte fick röja för mycket på scenen då dom var rädda om sin utrustning. Det hade gått bra mycket lugnare till om dom inte hade sagt någonting till oss, för nu var vi ju tvugna att trotsa dom! På slutet började vi veva och

välta det mesta som fanns, samtidigt som vi bjöd upp hela publiken på scenen. Jag började mangla den gitarr som jag hade på mig, jag använde den som slägga mot scengolvet och den fick rejält med däng. Men mitt i gitarrmassakern kom jag på att gitarren inte var min, det var Guld-Lars (från KSMB) Fender Strata som jag hade lånat till skivinspelningen som nu höll på att bli sönderslagen...och när jag tittade ut bland publiken såg jag Guld-Lars stå där och se smått ansträngd ut!      Nåväl, Strator tål stryk, så ingenting annat än några Skulle du låna ut en gitarr till den här mannen? Johan med Guld-Lars strata 1983. (foto: Micke Borg)

småmärken blev det den här gången. Annars var Strindbergs ett riktigt topp-band när det gällde att slå sönder instrument. Några månader tidigare hade jag köpt en jättefin Gibson SG-Les Paul junior från 1962 för 2000:- av en tjackpundare i Midsommarkransen. På väg hem gick jag förbi Halkans gitarraffär för att få den värderad. Killen bakom disken blev alldeles lyrisk och sa att det var det fräschaste exemplaret han någonsin sett, och försökte köpa den av mig för tredubbla priset, men jag nobbade. En vecka senare kom jag dit med samma gitarr fast full av repor och med avbruten hals. Killen bakom disken såg olycklig ut, men lagade gitarren åt mig så att den blev som ny. En vecka senare kom jag tillbaks, återigen med halsen knäckt, dessutom frågade jag hur mycket det skulle kosta att få den omlackad rosa med gröna prickar. Den stackars reparatören började nästa gråta och bad mig dra åt helvete. Otack är världens lön. Jag, som måste varit deras bäst kund när det gäller reparationer blev portad, och fick hitta en lite mer tolerant instrument-doktor. Det blev Luin i Götgatsbacken, och

och han levde nog ganska gott på mig, för affären stängde något halvår efter att Strindbergs lagt av.      I vilket fall som helst blev blev resultatet av våra gitarrslakter och prylgalenskap att vi samlade på oss ett rejält stall med instrument, och så småningom har jag och Janne tänkt oss att göra en tilläggs-sida med våra mest korkade gitarr-och-bas transaktioner och demoleringar, och den sidan kan få en riktig vintage-fundamentalist att vilja begå självmord!       Var var vi nu? Jo, sommaren -83. Då avverkades ett antal festivaler har jag för mig, och på hösten när "Bibeln" släpptes gjorde vi våran första rejäla Sverigeturné och hyrde en folkabuss för första gången. Innan dess hade vi lyckats pressa in oss själva och alla instrument i Hugos pappas Volvocombi, så folkabussen kändes som rena hangaren. Ett av stoppen på turnén var i Hultsfred, där vi spelade på premiärkvällen för den rock-klubb som några entusiaster hade öppnat. Det var dom som ett par år senare kom att bli människorna bakom

Typisk Strindbergs-spelning sommaren 1983 på festival i Stockholms utkanter. (foto: Micke Borg)

Hultfredsfestivalen, en beundransvärd bedrift i en stad med 5000 invånare.      Fördelarna att turnera som trio var många. Det var både enkelt och billigt, och vi kunde trots låga gager få en slant över. Ett krav jag hade efter kuskandet med KSMB var att vi inte tog några spelningar ifall det inte fanns en PA-anläggning på plats. Vid den tiden åkte annars alla turnerande band runt med PA och det fanns aldrig några fasta anläggningar på ställena, men jag tyckte att jag hade släpat högtare så det räckte, och ville man ha dit oss fick man fixa dit en ljudanläggning också. Det var mycket muttrande från arrangörer om den saken och vi missade en hel del spelningar på grund av det, men jag hoppas att det har bidragit till att det ser helt annorlunda ut på den fronten idag.      Hemkomna efter höst-turnén började vi repa in nya låtar (som alltid) för vårat nästa alster. Jag vet inte hur det kom sig, men i den vevan bröt Hugo foten och vi fick ta det lite lugnt ett tag. Vi gjorde trots det några spelningar under tiden, och jag är full av beundran för Hugos tapperhet. Sent ska jag glömma synen av

Johan Hugo Carlén när han med kryckor stapplade upp på Ritz scen julen -83 och genomförde en av dom mest lysande spelningar jag nånsin sett honom göra!      På nyårsdagen 1984, ett knappt halvår efter att den första LP:n gjordes, spelade vi in den andra: "Med Strindbergs ur tiden". Hela plattan inklusive mix gjordes på fem dagar och resultatet blev bra mycket bättre än "Bibeln" tycker jag. När inspelningen var klar åkte hela bandet med respektive tillsammans med Guld-Lars till London och hade några sällsynda dagars semester.      Hur vi lyckades med det Foajén till replokalen imponerade på många. Strindbergs inspekterar vinterträdgården 1983. (foto: Micke Borg)   kan jag inte förstå, men både jag och Janne hade heltidsjobb utöver Strindbergs. Jag på posten och Janne på Bankernas upplysningscentral, Hugo pluggade på

Ritz Stockholm, december 1983. (foto: Micke Borg) Konstnärsakademin. Varenda eftermiddag, kväll, helg och semesterdag var vigda åt Strindbergs. För det mesta satte man sig i bussen på

fredag och kom tillbaks direkt till jobbet på måndag morgon. Så där levde jag för övrigt i tio års tid, så tro fan att man gick in i väggen till slut.      Plattans släpptes och på den efterföljande turnén började det småknaka lite i fogarna. Spelmässigt gick allt bättre än någonsin och våran inbördes relation var bra, men alla i bandet hade ett varsitt privatliv som var en total mess - och värre skulle det bli! Nu började det bli mer och mer alkohol i samband med konserterna. Inte så att det inverkade på själva spelet, men det slet mer på oss. Å andra sidan vet alla som har turnerat mycket att ett sätt att orka leva med det är att vara konstant smålullig, men nyttigt är det inte. Frampå vårkanten ändrades livet radikalt för Hugo, dels för att han skilde sig och dels för att han äntligen blev antagen till Konstfack. Att måla var mycket viktigare för honom än att spela i ett popband, och nu hade han flera års intensiva konststudier framför sig. För att inte riskera skolan och för att inte bli en bromskloss i bandet varslade han om att han skulle sluta i bandet till hösten. Men innan dess hade vi en platta kvar att göra.

Johan & Janne hösten 1984, gata Regerings var adressen. (foto: Mita)   Att den bästa konsten kommer ur kaos och lidande är en myt som jag tycker att det ligger mycket sanning i, i alla fall för egen del, och det Strindbergs som skrev och repade in låtarna till "Bombpartyt" var inga Thore Skogman-typer vill jag lova. ändå tycker jag att den plattan blev våran klart bästa på alla sätt. Själv var jag fruktansvärt sliten, konfunderad och trött på människorna runt bandet. Jag började ofta dagarna med rödvins-frukost, och relationen med min sambo Katti skulle komma att ta slut inom ett par månader. Janne å sin sida hade ett liten privat röra med sin dam, som dessutom var både dominant och något av intrigmakerska, en sak som i högsta grad drabbade relationen och stämningen oss emellan. Hugo viste att han snart skulle

sluta och var ganska trött på att spela. Det ska erkännas att både Janne och framför allt jag dompterade honom rätt rejält, och nu spelade han precis som vi sa åt honom att göra och ingenting mer. ändå blev resultatet så bra. För mig är "Bombpartyt" en av mina absoluta favoriter av alla dom skivor jag varit med att göra.      Under sensommaren lyckades vi skaffa en ersättare till Hugo. Per "Attack" Lundström hade spelat med Janne i Moderns och ritat omslaget till "Med Strindbergs ur tiden". Han bodde visserligen i Malmö, men efter lite lock och pock kom han upp till Stockholm och flyttade in hemma hos Janne och Anna. Han var dessutom en jävel på att sjunga stämsång, så nu kunde vi göra i princip samma saker live som vi gjorde på skiva. Rent muskaliskt var det hela en fullträff, däremot var det väl ingen lyckodrag vare sig för Per, Janne eller mig att han blev inblandad i Jannes ansträngda relation. Vi repade i alla fall in honom och övertalade Lasse, min storebror, att följa med som ljudtekniker på turnén.      I samma veva som Bombpartyt-turnén började så separerade jag från Katti

Pär Attack, bra på att teckna och spela trummor, trevlig, rolig och lat. (foto: Mita) och flyttade in på Lasses vardagsrumsgolv. Första spelningen med Per Attack är en klassiker. Vi hade repat såpass att vi klarade av en vanlig konsert, men det här giget var på Huset i Köpenhamn. I Danmark har dom en stark pub-boogie-rock-tradition, och väl anlända så fick vi reda på att vi förväntades spela 3 x 45 minuter. Vad göra? Inför ett tjugotal danskar (dom flesta med helskägg) som satt vid bord och pimplade öl körde vi maratonlånga versioner av våra egna låtar och improviserade orepade

covers. Vi var vana att följa varandra om någon fick ett infall, men det här var Attacks allra första gig, och han klarade det med beröm godkänt. Efter konserten och några dynamit-öl blev jag ilurad brass för första gången på sju år, blev helt väck och ordentligt muddrad i tullen på hemvägen. Resten av turnén gick utåt sett som på räls. Det kom väldigt mycket folk och vi lät bättre än någonsin.      Bandrelationen däremot var ansträngd. Eftersom Katti som jag hade separerat från och Jannes dam var bästa polare blev nog Janne tvungen att ta parti mot mig, och eftersom Attack bodde med dom blev han också inblandad i det hela vare sig han ville eller inte. Jag tycker fruktansvärt illa om när folk anser sig ha rätt att lägga sig i ens liv, eller när man ofrivilligt blir inblandad i någon annans strul, och det var precis vad som hände nu...bägge delarna samtidigt! Hade det inte varit för Lasse så hade det varit en väldigt ensam turné för min del.      Några minnesvärda spelningar hade vi ändå kvar innan allt brakade. Bland annat en på Stadshotellet i Sveg någon gång den vintern. Stadshotellet var rena vilda västern och dom som var där

hade haft en riktig orgie i etalnol. Bängfylla! Försök föreställa er det här scenariot: Trehundra människor, alla fulla så det knastrar, ska ta sig hem från stora torget. På detta torg står cirka hundra sparkstöttingar. Dom som är allra fullast får sitta och dom som är nästan lika fulla får sparka. Nu förstod vi varför landskapet kallas Härjedalen. På hemvägen sitter vi och kastar ut varandras saker ur bussen, och efter ett tag tar någon ett av hyrbussens nackstöd och skickar ut genom fönstret...och sen ett till. Så fortsatte det, och när Janne Borgh, skyddsombud, kontrollerar takhöjden. (foto: Micke Borg)

vi till slut kom hem till Stockholm så fanns det i princip bara ett skal och en ratt kvar av bussen. Stolar, spakar, innertak och allt som gick att slita loss låg på vägen mellan Sveg och Stockholm. Det blev lite pinsamt att lämna tillbaks den, vi gjorde ett lamt försök att ljuga och säga att vi fått inbrott, men bara en total idiot hade gått på en sån sak. På hyrfirman tyckte dom att VI var totala idioter, och jag tror vi fick betala 20.000:- i skadestånd. Så här efteråt tycker jag faktiskt att det var värt vartenda öre!      ...eller spelningen på Pressbild för "Bompartyt" 1984 med nya batteristen Pär Attack sittande. (foto: Mita)

Rockbjörnsgalan där vi fick be Bert Karlsson och Göran Skytte (som båda fanns i publiken) dra åt helvete...och kasta ut Orup från logen...och bära ut en plakatfull känd svensk artist som utan att nämna några namn börjar på U och slutar på -undell. Det finns en inspelning från den konserten med embryot till dom låtar som skulle ha hamnat på nästa Strindbergsplatta, och en del av det var kanon!      På våren -85 hade vi en stor sverigeturné inbokad, men nu började situationen bli ohållbar. Janne och hans dam hade haft det struligare än vanligt, och nu åkte hon alltid med när vi spelade så att dom kunde vaka över varandra! Att sitta i veckor i en buss mitt i någon annans frostiga relation är en pina, och att Jannes dam dessutom avskydde mig för att jag hade skilt mig (vad nu hon hade med det att göra?) är mer än vad man står ut med. Någon gång i mars -85, ett par veckor innan den riktiga turnén skulle börja spelade vi i Norrköping, och den resan var så vedervärdig att både jag och Lasse hade fått nog. För Attack var det nog jobbigt också, fast han aldrig sa något. Dagen efter sammankallade jag och Lasse

ett bandmöte, där vi förklarade att vi inte åkte en meter till med Strindbergs ifall inte Janne höll både sin kvinna och sin relation utanför buss och band. Det var en förutsättning för oss alla, annars skulle vi inte kunna koncentrera oss på att spela längre. När jag ringde bokningsbolaget nästa dag för att se hur det gick med turnén fick jag höra att den hade bokats av, och när jag pratade med Janne lite senare sa han att han och Attack skulle bilda ett nytt band och att dom inte ville spela med mig längre. Det är nog enda gången jag känt mig riktigt En pajas bekänner färg. Studentfest på öfre 1983. (foto: Micke Borg)

ledsen och besviken för att ett samarbete tagit slut, och jag undrar vad som hade hänt om vi hade fortsatt i ett par år till. Men det var ingen idé att sörja för det, livet måste gå vidare och jag satte ihop John Lenin istället.      Något år senare samlades vi i alla fall igen en sista gång för att göra våran sista spelning, som vi en gång i tiden hade bestämt att skulle göras i den kära gamla Ultrakåken. Det var skönt att begrava allt gammalt tjafs med det som vi ändå var bäst på - att spela tillsammans. Jag vill poängtera att splittringen absolut inte berodde på att någon av oss hade något emot varandra. Den berodde mest på omständigheterna och på en korkat naiv tro på den eviga kärleken till varje pris.      Lite komiskt är det också att musiken vi spelade blev supertrendig tio år senare när alla britpop-band kom och man dränktes i musik som ekade Small Faces, Beatles och Who lång väg, ibland känns det verkligen som att man antingen är tio år efter eller tio år före.      Jag och Janne har hållit kontakt genom åren, och någon gång -93 kom vi överens om att det vore korkat att vara så fåfäng så

Strindbergs på hemmaplan 1985. Trots att vi spelade på större och större ställen efterhand återvände vi alltid till Ultrahuset med jämna mellanrum. (foto: Mita) att man inte kunde spela tillsammans igen då och då. Vi ringde till Lutten, Stockholms Negrers gamla trummis, och frågade om han ville vara med och köra ibland. Första spelningen på många år var på Studion i december -93. Festligt, folkligt och fullspikat och alldeles fantastiskt kul! Vi gjorde om det igen i april -95 och det lär förhoppningsvis gå flera tåg. Rena reunion-tönterier har jag svårt för, så det blir det antagligen aldrig, men det är förbannat skojigt att någon gång ibland spela tillsammans med den människa som trots är den som mest av alla

alla varit min bror rent musikalskt. Sug i dej ordentligt utav det - för det är du värd, Janne Borgh.     Tillbaka Bibeln   Med Strindbergs Ur Tiden   Bombpartyt   Strindbergs - Samlingsalbum   Singlar