Du är här | Hem: Band & Album: Johan Johansson | Tillbaks till Band & Album
 
 
 

Flum   10   Soundtrack   ...och hans lilla svarta värld   Sånger ur Trähatten   Singlar

År 1628 sjösattes Regalskeppet Vasa i Stockholm. Skeppet, som var en imponerande korkad konstruktion, sjönk genast som en sten. Det betydligt modernare ordspråket "ner kommer man alltid" är därmed på sätt och vis Gustav II Adolfs verk. Detta gigantiska bevis på att "Kurt Olsson typer" styrde landet redan då låg sedan bra länge under vattnet och skämdes.      Den 23 april 333 år senare föddes jag, och dagen efter denna för mig väsentliga tilldragelse hissade man upp Vasa ur vattnet och vad betyder det? Kanske att min födelse gav sådan glans, klass och ära till nationen att det antogs att man kunde

bärga denna Sveriges skam till båtusling utan att det märktes mitt i festyran för min nedkomst.      Det kan också kanske vara att min födelse drog ner landets status så drastiskt att man lika gärna kunde dra fram alla lik ur garderoben nu när den ändå låg på all-time-low. Man kanske inte trodde att det kunde bli värre? ...men då visste man ingenting om JAS 39 Gripen.      Vill man se vad som hände efter denna tilldragelse bör klicka på "BAND OCH ALBUM" och läsa bandintroduktionerna, för nu byts handlingen till tiden 360 år efter Vasa. Det vill säga sent 1980-tal.      När John Lenin lades på is 1989 hade jag tänkt att göra min första soloplatta ganska så kvickt men upptäckte snart att jag inte riktigt hade lust att stressa iväg. Jag var 28 år och hade tillbringat dom tio senaste med att kuska runt och lapa i mig bekräftelse, så det kändes inte intressant att göra en platta och fara runt bara för sakens skull, det var mer lockande att vimsa omkring på måfå och se var man hamnade här i livet.      Jag blev idiotförklarad av många kollegor när jag började lägga ner större delen

Johan illustrerar bärgningen av Vasa. (foto: självporträtt)   av min tid och energi på att vara ljudtekniker för hundra spänn per kväll åt ett totalt

okänt band, men för mig kändes det rätt. Bandet i fråga var STEFAN SUNDSTRÖM & APACHE, Stefan var och är en av mina allra bästa vänner och var då en väl bevarad hemlighet på Stockholms minsta klubbar. När jag nu inte hade lust att stå i centrum själv var det vettigaste alternativet att försöka få folk att upptäcka honom och hans band, och det blev mitt huvudsakliga kall dom närmaste åren. In i stugorna kom han också, och vare sig man hade del i det eller inte var det värt varenda minut, för Stefan är fortfarande min absoluta svenska favoritartist och en ren fröjd att jobba och spela ihop med. Ibland gjorde jag enstaka jobb som studiomusiker. Hösten -89 spelade jag trummor på en platta med SONIC WALTHERS från Göteborg, där spelade gitarrfantomen Johan Andersson som senare medverkade på "...OCH HANS LILLA SVARTA VÄRLD".      Allt som oftast blev jag erbjuden spelningar under eget namn, och då och då åkte jag ut själv och tjoade med en gitarr. Men ibland är det mycket skojigare att spela ihop med andra. Tillfälliga och ganska improviserade konstellationer

har alltid tilltalat mig och jag släpade gärna med mig någon glad kamrat när det var dags att uppträda på fester eller "hemma" på Måndagsklubben (numera Kafé 44), till exempel Sundström, Janne Borgh, Kent Norberg (Sator), Spazz (numera eminent sångare i DÖDS-BABS) och Staffan Hellstrand. När det väl började bli dags för en ordentlig Sverigeturné på solokvisten (så att folk inte skulle glömma bort en helt) hamnade jag en kväll på Måndagsklubben vid samma bord som Kajsa Grytt. Hon hade just lagt ner Kajsa & Malena då och skulle också ut och spela. Vi hade känt varandra sporadiskt under tio år men aldrig umgåtts ordentligt, men vi visste att vi var helt olika som personer och hade väldigt olika publik. Just därför bestämde vi oss för att göra en gemensam turné för att se vad som skulle hända. Vi åkte ut ett par månader 1990 som "De Missanpassade". Vi släpade våra saker på tåg och flygplatser och hade väldigt skojigt trots en del hårda duster ibland. Ibland fick vi ihop en kemi som gjorde spelningarna briljanta och ibland blev det mindre bra. Vi spelade varandras låtar och en och annan låt av

Den missanpassade Kajsa Grytt försöker framkalla Weltschmerz. (foto: Micke Borg)   Sundström (som fortfarande ingen kände till ute i landet) som ett utslag av missionärsanda. När turnén var över återgick var och en till sitt, och båda hade lärt vi oss en del tror jag.      Jag satt hemma och gjorde låtar och lärde mig hur man sköter musikdatorer och trummaskiner, inget som jag älskar direkt men det är bra att kunna. Låtarna gick rakt ner i byrålådan, någon egen platta hade jag faktiskt inte en tanke på just då. Hela 1991 ägnades i stort sett åt Sundström, som nådde fler och fler, fast bara i Stockholm. Jag producerade deras första MNW-platta,

"Happy Hour Viser". Sexton timmar om dagen, sju dagar i veckan i tio veckor. Bandet var nojigt och det petades till förbannelse. Efter den inspelningen stod jag inte ut med musik överhuvud taget på flera månader. Jag åkte ensam till New York i två veckor, ingen musik, jag köpte alla Lenny Bruce's talskivor och såg bara en enda konsert. Dinosaur Jr, rätt trist faktiskt. Det okända förbandet var däremot skojigt och hade riktigt bra låtar. Dom hette Nirvana och höll på att spela in sin andra platta (Nevermind), ibland har man timing!      I september -91 spelade jag på en privat tillställning i Köping. Tillställningen var en födelsedagsfest, födelsedagsbarnet hette Per Granberg och fyllde 26 år. Per är sångare och basist i Charta 77 och driver det då väldigt lilla skivbolaget Birdnest. Vi blev genast goda vänner. När han några månader senare frågade om jag ville göra en gemensam turné med Charta hade vi blivit så goda vänner att jag inte kunde tacka nej, trots att jag kände mig lite malplacerad i sammanhanget. I vilket fall blev det en skojig turné där jag gjorde många nya trevliga bekantskaper. Per tjatade jämt på mig att

jag borde göra en platta, och jag började titta i min byrålåda för att se vad som fanns där. Tanken var att göra plattan på MNW, det enda bolaget jag legat på och där jag dessutom jobbade för tillfället. Men första gången jag lämnade mina låtar sa dom att det lät för skrälligt och att jag borde göra lite mer poppigt material. Jag väntade tre månader och lämnade exakt samma låtar en gång till, men nu hade Nirvana slagit igenom så nu var samma material helt plötsligt för poppigt. Jag tyckte hela resonemanget stank och undrade vad som Pressbild för "FLUM" föreställande tuff kille i ledur. (Foto: Elisabet Ohlson)

blivit av det gamla proggimperiet. Jag gick ur MNW's ägarförening, slutade jobba där och beslöt mig för att gå till Birdnest, som hade en inställning som passade mig bra mycket bättre. Med facit i hand ett väldigt klokt beslut.      Under vintern 91-92 hade vi satt ihop bandet som skulle komma att vara med på min första soloplatta "FLUM". Lasse Bax på bas, Anders Hernestam på trummor, Anders "Limpan" Lindberg på gitarr och Karin Renberg på kör. Vi gjorde några mindre spelningar i Stockholm under våren och repade in låtarna till plattan, som skulle spelas in i juli -92 med Tomas Gabrielsson som producent. Parallellt med "FLUM" producerade dessutom jag och Tomas "Hå hå ja ja"-plattan med Sundström & Apache. Egentligen skulle min platta heta "Hå hå ja ja " och Stefans "Flum" men vi bytte helt enkelt titlar med varandra, så kan det gå!      Först av allt gjorde vi själva inspelningen av "FLUM" i en giganstisk frireligiös studio utanför Örebro. Den gick smidigt, det enda kruxet var att Limpan verkade lite disträ när han skulle lägga på sin gitarr. Ingen visste varför men vi skulle snart bli varse.

Därpå åkte vi direkt till Vaxholm för att spela in och mixa "Hå hå ja ja", en väldigt skojig inspelning som gjordes i princip helt live i studion med sång och allt. Dom sista dagarna när vi höll på att mixa "Hå hå ja ja" ringde Guld-Lars och sa att Limpan var försvunnen. Visserligen var det inte likt honom, men det var sommar och då kan ju folk resa iväg lite hur som helst. Men efter ett par dagar hittade man hans gitarr och en påse med ett avskedsbrev i ute på stan, och då började våra värsta farhågor att besannas. Direkt efter "Hå hå ja ja" hade mixats åkte jag och Gabrielsson tillbaks till Örebro för att mixa "FLUM", och första mixdagen ringde Spazz och berättade att man hade hittat Limpan död. Att slutföra "FLUM"-plattan blev som var och en säkert förstår en ganska vemodig uppgift. Tidigare det året hade min pappa dött och nu den goda vännen Limpan som dessutom var Lasse Bax allra käraste kamrat. Livet kändes tungt, och värre skulle det bli.      I oktober -92 blev jag pappa till Frasse och bara någon månad senare separerade jag från den ohållbara relation som han var sprungen ur. Jag tänker inte tråka ut er med tröttsamma

Tomas Gabrielsson. Producent, älghandlare och messerschmitter. (foto: Johansson) detaljer, bara konstatera att följderna av densamma gjorde livet under flera års tid till ett rent helvete som jag inte unnar min värsta ovän!      Rent musikaliskt hittade vi en ersättare till Limpan i Niko Röhlcke, som är en genialisk multiinstrumentalist. ändå hade liksom luften gått ur både oss och plattan i och med Limpans frånfälle, så det blev inte så många livespelningar runt den. Det blev det däremot runt vännen Peters idé om att jag, Sundström och Lars Demian borde ge oss ut tillsammans, vilket vi gjorde hela sommaren -93 under vårat eget och

Nikos ackompanjemang. Den allra sista spelningen spelades in. Den gjorde vi på ångbåten Blidösund. Stefan och Lasse lär ha varit ganska så osams just då, och jag måste bara mixa tejperna som ligger här hemma för att höra hur det lät egentligen. En och annan mp3:a kanske dyker upp från det materialet framöver.      Dessförinnan producerades "De Lyckliga Kompisarnas" platta "Tomat". DLK var då ett otroligt obstinat band att jobba med, ibland kände jag mig som föreståndare i en trotsig obs-klass, men dom hade lysande idéer och plattan blev bra. Klassikern "Hockeyfrilla" är ju genial i sin knäpphet!       Resten av året ägnades åt Apache, småbarnspapperier och suicidal hjälplöshet, 1994 var ett konstigt år. På rak arm kommer jag inte på just någonting, men vid närmare eftertanke är det en hel del som man hann med. Först producerade jag en platta för Birdnest med den eminenta gruppen Stukas, sedan ännu en med De Lyckliga Kompisarna (den här gången gick det betydligt mycket smidigare) varpå jag och mitt band fick order att göra en EP med covers. Buden var många. Först tänkte vi göra

Niko Röhlcke, Johansson, Stefan Sundström och Lars Demian leker "god-överklass-morgon" i den magnifika logen i Sundsvalls Stadshus 1993. (foto: Någon som råkade vara i närheten)

en platta med barnvisor, sedan en med bortglömda Svenska hits, och sedan (den mest bizarra idén) en platta med bara Bill Wyman-covers. Till slut blev det en EP med Sparks-covers på svenska som jag verkligen är nöjd med och stolt över. Därpå var det dags för det som skulle vara ett eldprov för vilken dagisföreståndare som helst: att producera punksupergruppen Krymplings. Eftersom medlemmarna hade så pass fullt upp med sina ordinarie band gick det bra, med andra ord: ingen hade tid att lägga sig i och peta sönder allting, och jag fick p.g.a. detta göra som jag ville. Resultatet blev en förvånansvärt bra platta! Sommaren i övrigt ägnades åt soloturnerande i Skåne med en rocktält-turné som hette Tour de l'amour. Det var en fantastisk varm och skön sommar, och på lediga stunder åkte jag och Qina runt och njöt av att upptäcka Skånes kust, som i stort sett är en enda stor beach!      På hösten någon gång spelade Stefan och Apacherna på Skylten i Linköping. Lokala förband har jag sett hundratals av, men det här fångade mitt intresse. På scenen satt en väldigt begåvad rödhårig tonåring

och trollband både publiken och mig. Jag var bara tvungen att presentera mig för att uttrycka min uppskattning och beundran. Han presenterade sig också, han hette Lasse Winnerbäck och var 17 år, och efter det mötet höll vi kontakt med varann och pratades vid ibland. Så småningom kom vi att ha bra mycker mer med varandra att göra. På senhösten producerade jag mitt livs enda tredubbla platinaplatta, med den Isländska hybriden mellan Taube och Lundell: Bjartmar Gudlaugsson. En skojig skiva som spelades in live i studion Johan sedd ur en kollegas ögon. (teckning: Lars Winnerbäck)

med ett lysande Bad Liver som kompband. Efter det spelades "Sagoland" med De Lyckliga Kompisarna in, och sen var året slut.      I början på -95 började jag dra upp strukturerna för nästa egna platta. Så kaotiskt som livet hade varit den senaste tiden ville jag göra en röjig tuta-och-kör-platta som något slags primalterapi. Vi lånade in Sonic Walthers-gitarristen Johan Andersson i bandet och repade ett par dagar under våren och spelade in några låtar i SAMI-studion. Det var kul att spela rockenroll igen. I april gjorde jag, Janne Borgh och Lutten från Stockholms Negrer en engångs- revivalspelning med Strindbergs på Studion. Janne är ju verkligen brorsan rent musikaliskt så det var fantastiskt kul och jag hoppas att det kan hända igen när andan faller på.      Under våren och sommaren gjorde jag, Sundström, Karin Renberg och Lasse Bax en Sverigeturné som var väldigt trevlig. På Västerviksfestivalen lyckades jag locka med mig Jakob Hellman som gästartist. Han var väldigt nervös och ville bara spela ett par covers på Madonna-låtar. Han är en

väldigt skojig snubbe men det kan inte vara lätt att försöka leva upp till den hype som han fått.      Senare på sommaren producerade jag ROGER KARLSSON. Plattan heter "Veckans Babe". Det är den av alla plattor jag producerat som jag är mest nöjd med och tyvärr den som sålt minst. Kom inte och påstå att "branschen" är rättvis. I vilket fall borde ni ge den plattan en chans om ni springer på den, för det är den värd! Den är lika bra som omslaget är fult, och det säger inte lite!      I slutet på augusti satte jag mej ner ett par veckor Johan, Sundström och Karin Renberg tar ställning i klasskampen 1995. (foto: Jeanette Andersson)

och gjorde den sista hälften av låtarna som blev "JOHAN JOHANSSON ...OCH HANS LILLA SVARTA VÄRLD". Det var den första platta som spelades in i Christians nya Traxtonstudio. Det fanns vare sig ljus eller ventilation där ännu och det var fruktansvärt varmt. Vi dängde in hela plattan på tre dagar utan några andra pålägg än sång, Nikos och Johans gitarrer fick fram just den kaotiska gitarrvägg som jag hoppats på. Jag är väldigt nöjd med den plattan. Den släpptes i februari -96 och det året åkte vi runt och spelade en hel del som JOHAN JOHANSSON OCH VÄRLDENS BÄSTA JÄVLA BAND. Det var jag, Bax, Niko, Peter Ampull och Hernestam. Ibland spelade Björn Rothstein trummor med den äran när Anders var ute med Olle Ljungström. Konserten på Storsjöyran det året är nog den allra skojigaste jag någonsin gjort tror jag, där lyckades jag till och med göra en Iggy, dvs gå på folkhavets händer. Försök det den som har chansen och törs! Det året gjordes också "THE RETURN OF JESUS PART 2". En typisk Granberg-idé: smälla iväg en halv mille på en svensk B-western. Jag fick spela skurk, ha mustasch och röka cigarr. Dessutom fick jag

skjuta Lena Endre, det ni! I ryggen till på köpet!      Våren -97 var jag med och spelade in Sundström "Babyland"-platta, nu i den nya rollen som körsångare och percussionist. Allting gjordes live - en underbart skojig inspelning som blev en av Sundströms bästa plattor tycker jag. När det blev dags att turnera runt den fanns inget band kvar, bara jag och Stefan. Dom gamla Apachesnubbarna hade bildat Weeping Willows, blivit "next big thing" och hade annat för sig. Det var bara att fixa ihop ett nytt band åt honom. Dessutom insisterade Stefan En munter skurk kan bara betyda otur. Under inspelningen av "The return of Jesus part 2". (foto: Qina Hermansson)

på att jag skulle spela gitarr, något jag inte gjort "på riktigt" på tio år och dessutom skulle jag försöka fixa det som min gitarrgud Ola Nyström gjort - mission impossible! Men jag fick göra det på mitt eget sätt. Det var bra (och modigt) gjort av Stefan att tvinga mig till detta, och nu har jag återigen fått träning och självförtroende som gitarrist. Tack ska du ha för det Sundström! Bandet blev för övrigt REJVKOMMISIONEN och blev riktigt skitbra med tiden. Hösten tillbringades med en vansinnigt gemytlig turné. På sommaren producerade jag Lasse Winnerbäcks platta "Rusningstrafik" som gjordes på nästan ingen budget alls, till största delen hemma i mitt vardagsrum, och då och då åkte jag och Lasse ut och spelade tillsammans. Dessutom fick jag då och då äran att vara gitarrist åt den gamla idolen och geniet Kjell Höglund.      I princip hela 1998 gick åt till att jobba med Winnerbäck. Först arrangera, spela och producera "Med solen i ögonen" och efter det turnerade vi större delen av hösten. På senhösten satte vi ihop Sundströms gubbrock-projekt Puss och gjorde några spelningar. Jag

På turné med Rejvkommisionen. Lars Winnerbäck, Björn Rothstein, Stefan Sundström, Lotta Johansson, Björn Grunnér och Bosse Nordenfeldt. Hotellkorridor någonstans i Norden 1997. (foto: Johansson)

tyckte att det lät kanon, men Stefan fick någon slags skrivkramp och Puss rann ut i sanden.      Vid juletid var det dags för RMP-veckan på Studion. Två kvällar med Stefan, en med mig, en med Winnerbäck och en med Kjell Höglund. Det var under en kväll den veckan som ett sent och blött samtal gick av stapeln som senare resulterade i turnén med SKURKARNA. Det stora bandet kom att bestå av mig, Sundström, Winnerbäck, Kjell Höglund och Karin Renberg. Tillsammans med ett sju-man-och-en-kvinnas kompband for vi runt i Sverige och Norge på den skojigaste och lärorikaste turnén jag någonsin varit med om. Jag fick nöjet och slitet med att vara någon slags kapellmästare och musikalisk ordningsman, det var ett jävla slit, men samtidigt kul och helt klart en erfarenhet.      När detta skrivs är skurk-turnén precis avslutad och jag har inte riktigt hunnit landa och få perspektiv över det hela. Jag får skriva mera om det när andan faller på. Skurkarna skrev en dagbok under turnén som jag varmt kan rekommendera. Den finns på RMP:s hemsida (kolla under Länkar). I skrivande stund kan jag rapportera att

jag under hösten ämnar göra klart låtarna till min nästa egna skiva, som enligt planerna skall spelas in i januari -2000 under ledning av Niko Röhlcke. Något jag ser väldigt mycket fram emot. Skurkarnas live-platta skall snart mixas och ges ut under hösten. Klart slut och tack och hej för mig. I dagboken kommer det stå vad jag pysslar med, och undrar ni något - fråga mig i gästboken. Flum, dalt och solidaritet!  JOHANSSON   Tillbaka (foto: Johan Bergmark)

Flum   10   Soundtrack   ...och hans lilla svarta värld   Sånger ur Trähatten   Singlar