Du är här | Hem: Band & Album: KSMB | Tillbaks till Band & Album
 
 
 





Bakverk
 
Aktion
 
Rika Barn Leka Bäst
 
Live - Dé é För Mycké
 
Sardjentpepper
 
Singlar

                           
 
          
 

 

 

 


Innan jag börjar vill jag bara nämna att varje skiva har sin egen lilla story som finns på respektive skivlänk. Medlemmar listas lite noggrannare sist på sidan och bara sporadiskt i själva historian. Jag behandlar dessutom inte KSMB:s återförening på 90-talet. Då fanns inte jag med i bandet - so that's not my story to

tell...
 
Under min tid i grundskolan var jag något av en enstöring. Jag var nästan aldrig med på helgfesterna. Jag satt och spelade trummor hemma i radhuset på Lammholmsbacken i Skärholmen när mina klasskamrater lade sina första




fyllespyor.
     Torsk på musik var jag sedan jag sett Beatles spela i TV-programmet "Drop-in" vid två års ålder, mitt första minne överhuvudtaget för övrigt. När jag äntligen fick börja spela trummor vid fyllda nio var det bara det som gällde. Jag brukade vara ensam hemma på helgerna, morsan och farsan stack till landet och storebrorsan var ute och festade - jag satt hemma och bankade på trummor hela nätterna. Tjejer var jag för blyg för och något annat socialt liv värt att nämna hade jag inte heller. Därmed dröjde det också ett tag innan jag började spela

ihop med andra. Det första bandet bildade jag i 13-årsåldern. Det hette Ingenting och bestod av mig, Pekka Kangas på gitarr&sång och Matte Nilsson på bas. Vi gick i parallellklasser i årskurs 8, och den enda spelning vi hade bestod av 2 1/2 låt på en amatörafton i Österholmsskolans aula 1975. Den halva låten berodde på att vår rektor helt enkelt drog för ridån mitt i tredje låten.
     Två år senare började punken och gymnasiet. Dom första punkarna i Sverige var ganska töntiga discotyper med säkerhetsnålar och hakkors över hela kroppen,



men på vår skola fanns inga såna då - däremot fanns Skärholmens Gymnasiums Jazzensemble som vi genomled på en morgonsamling. Då föddes idén: man kunde ju få repa på skolan, och dessutom få 40 minuter med garanterad publik till förfogande om man satte ihop någonting. Vidare forskning gav besked om att repetitionerna dessutom kunde ske på lektionstid! Ett erbjudande som inte kunde motstås - nu gällde det bara att bestämma vad man skulle göra och få ihop ett band att göra det med! Lockbetet att slippa en och annan timme i

Johan 16, som betalande huvudakt. Skärholmens ungdomsgård 1978. Signerat och fint! (foto: Lasse Wennberg)



företagsekonomi och tyska gjorde att intresset från skolkamrater blev bra mycket större än det musikaliska kunnandet. Det blev ett band på cirka 15 personer spelandes gitarr, bas, trummor, såg, skedar, kastanjetter, fyra sångare och en som spelade allan(!). Vi kallade oss "Skärholmens Gymnasiums Punk-Ensemble". Jag har för mig att vi spelade tre-fyra Pistols och Clash-låtar med nya svenska texter som drev med punkare
     Där kunde allt ha slutat om det inte vore för att några av oss hade fått blodad tand och ville spela mer. Den första upplagan av det som

skulle bli KSMB utkristalliserade sig
     Våren 1978 fick vi våra första "riktiga" spelningar. Den första var på Club Cronopios, en klubb för spansktalande som låg på Kungsholmen. Publiken bestod av spanjorer och latinos mellan 5 och 80 år. Döm om vår förvåning när det blev succé och hela huset röjde loss till "God save Fälldin" (gissa vilken Pistols-cover?) och jag tror att vi spelade våra fyra-fem låtar tre varv.
     Nu hette vi sedan en tid tillbaks KSMB, namnet kom sig av att vi hade ett intro modell dansband där Steppan




KSMB på Slagstafestivalen 1978: Pekka Kangas, Mats Nilsson, Johan, Steppan och Alonzo.
 
hälsade alla välkomna på det mest sliskiga sätt och presenterade oss som Kurt-Sunes med Berit. Namnet kommer egentligen från en Hemma Hos-sketch, fast vi tog fel - Stig-Sunes med Berit skulle det vara egentligen. Nåväl, för att

marknadsföra oss begav oss jag och Alonzo ut på tunnelbanan för att klottra namnet överallt, men efter ett kort tag insåg vi att Kurt-Sunes med Berit tog åt helvete för lång tid att skriva - därav förkortningen KSMB. I början var vi turligt nog bra mycket bättre på att klottra än att spela, och tur var väl det. I mitten av 1978 stod KSMB=VRÅLROCK; att läsa i var och varannan tunnelbanevagn, station, hiss och husvägg i Stockholm med omnejd, ringde man för att fixa spelningar så hade alla garanterat hört talas om oss fast ingen hade hört oss



- ett smart drag på min ära. Tankarna hamnar ibland hos de band som tillbringade mer tid med att repa än att klottra och aldrig kom nånstans. Sensmoral: vill du spela i ett känt band - börja med att köpa tuschpennor!
     Sensommaren -78 blev vi erbjudna att spela på en musikfest (som det hette då) på en äng i Norsborg. Vid den här tiden hade vi 2 gitarrister som hoppade av samma dag som spelningen skulle gå av stapeln. Till skillnad från oss andra så var dom båda ganska duktiga och ville formodligen inte skämma ut sig. Resultatet av det hela blev i alla fall att jag fick ta

Alonzo, tillbaka på Slagsta-
festivalen 1981.

 
över gitarren och att vi fick ragga upp någon trummis på plats. Jag hade knappt hållt i en gura förut, men vafan! Som trummis lurade vi upp Lasse Lundbom, en klasspolare till Steppan som till vardags spelade i det lokala kultbandet



Gödseltraktorn Välter (och med...just det: Skärholmens Gymnasiums Jazzensemble), han var också med i stället för mig under bandets 90-tals reunion.. Spelningen gick faktiskt över all förväntan och vi fick erbjudande om att spela där nästa dag också, den spelningen trummade Uffe Broxvall. Resten av hösten spelade vi runt på ungdomsgårdarna kring stan, ibland med Lasse eller Uffe som trummis och ibland lurade vi upp vem som nu ville på plats. På Oasen och någon spelning till hoppade Fred Asp in. Han var (och är antar jag) en lysande trummis, men han ville inte vara fast medlem i

KSMB. Jag förstår honom, för han var redan med i Black Nails som var mycket bättre än oss då.
     Nu repade vi i Kärsbyskolan i Norsborg, och våra repetitioner var i stort sett offentliga. Det brukade alltid hänga en massa folk i lokalen när vi repade, en av dom var en väldigt ung Carola Häggqvist. Ett rep kom en långhårig yngling fram och frågade oss ifall han fick vara med i bandet ifall han fixade dit en trummis han kände. Visst, sa vi. -Då ska jag gå och köpa en gitarr i morgon, sa han, och vi frågade oss genast vad det egentligen



var vi hade lovat.
     Nästa rep kom dom ner. Trummisen hette Seppi och var riktigt proffsig. Ynglingen

från repet innan hade köpt sitt livs första gitarr och blev på en månad helt överjävlig på att spela, han hette Jonny



KSMB pressbild 1979. Fr.v. Alonzo, Matte, Johan, Steppan, Jonny.



Sylvan. I en månad spelade både han och jag gitarr, sedan hoppade Seppi av och jag började spela trummor igen. Vi hade nu fått den sättning som så småningom gjorde dom första plattorna.
     Unden våren -79 spelade vi runt i Stockholm. Det fanns bra mycket fler ungdomsgårdar på den tiden - en vid nästan varje tunnelbanestation. Dessutom hade Musikverket öppnat, och när vi spelade där tillsammans med Grisen Skriker och Black Nails, samma dag som jag fyllde 18, så var Jonas och Lizzie från MNW där, såg oss och erbjöd oss att spela in en platta. De flesta i bandet var

stora fans av Nationalteatern, så det var en ära att hamna på samma skivbolag som dom. Plattan var en samlingsskiva som heter "Bakverk 80", dom andra grupperna som ingick var Incest Brothers och Travolta Kids. När plattan släpptes i slutet på -79 åkte vi gemensamt ut på vår första Sverigeturné, och den gav en försmak av hur livet skulle se ut för oss dom närmsta åren. Hemkomna från den hade vi en prestigespelning på Music Palais som förband till Eldkvarn, och jag minns hur tyken jag blev på deras trummis Werner när han


...men det gör detsamma för han är våran dumma trummis, någonstans i Sverige...

vägrade att flytta undan sina trummor så att det skulle finnas plats för oss på scenen. Vi fick knö in mina trummor framför hans på den ganska minimala scenytan som fanns kvar, Steppan och Alonzo satt nästan på dom. Så vi bestämde oss för att hämnas genom att spela skjortan av dom - någonting som jag tror gick ganska bra, i vilket fall kom dom flesta dit för att se oss, haha! I sammanhanget skall nämnas att Eldkvarn annars är en väldigt trevlig samling men just då lärde jag mig vikten av att man måste vara sjysst och ödmjuk mot sina förband,




för nästa gång kan rollerna vara ombytta.
     Efter den konserten började vi spela in vår första egna LP: "KSMB", eller "Aktion" som den brukar kallas, och i samma veva som den släpptes (april -80) så hoppade Jonny av, varför vet jag inte riktigt faktiskt. I vilket fall som helst var vi desperata efter en ny gitarrist då vi hade erbjudanden om massor av spelningar nu när plattan hade släppts. "Ring min polare, han är en jävel på gitarr" sa en klasskompis. Jag fick hans polares namn och telefonnummer, men ringde aldrig då jag inte hade hört

talas om människan i fråga. Några år senare hittade jag lappen och satt ett tag och undrade hur det hade blivit ifall Andy McCoy hade blivit gitarrist i KSMB, för det var hans namn och nummer som stod där.
     På Musikverket hade vi spelat ett par gånger tillsammans med Alien Beat, deras gitarist kallades Peter Ampull och var både trevlig och duktig. När vi hörde att han hade hoppat av Alien Beat ringde vi honom genast och som tur var verkade han intresserad. Eftersom vi repade på Wallingatan (på vinden till nummer 18)



Så här glad var Peter innan han gick med i KSMB. (foto: Micke Borg)
 
föreslog han att vi skulle träffas på Pub Kloster på Vasagatan för att prata om

saken. Peter verkade ofantligt gammal vid den här tiden, han var 27 och vi andra 19. Vi frågade oss hur någon som var så gammal kunde vara med i rockband. Han var (och är) i vilket fall som helst en hedersknyffel och en fröjd att spela med, dessutom var det han som lärde oss att gå på krogen. Den allra första spelningen med Peter på gitarr, var på Puss i Farsta. Förbandet hette Trots, och sångaren där hette Stefan Sundström och var rätt bra på munspel. När vi någon månad senare skulle spela in en singel på italienska ringde vi Stefan och frågade om inte



han ville blåsa munspel på inspelningen, vilket han gärna ville, och i studion satt han och visade oss sina egna låtar.
     Eftersom Peter lite senare ville ha med en gitarrist till så var det Stefan som blev tillfrågad. Den enda spelningen han gjorde med oss var en väldigt kaotisk tillställning i Värnamo Folkets Park sommaren -80, med oss, Nationalteatern och Noice(!). Den gick bra tyckte vi andra, men Stefan sa att han nog inte fixade att bli gitarrist. Däremot hade han en polare som säkert både kunde och ville. Entré för svensk punkmusiks största original:

Guld-Lars. KSMB började mer och mer att likna Village People!
     Medlemssnurrandet tar inte slut där. Samtidigt som Guld-Lars kommer med så hoppar basisten Matte av. Han var nog helt enkelt inte lika intresserad av att spela ute mycket som vi andra var. Resten av det året spelade vi med olika basister. Mest med vår gamla kompis Lasse Carlsson, också han från Gödseltraktorn Välter. Lasse var bland annat med på våran turné runt fängelser i Sverige hösten -80. Matte gör dock ett sista inhopp nyårsdagen 1981 då vi spelade in singeln



"Dagen då alla gav upp/Vem é dé?" som aldrig gavs ut.
     Jag måste passa på att förklara hur det var att turnera vid den här tiden. Vi hade väldigt låga gager, runt 2000 spänn, på fängelserna 500 inklusive resa. Vi var tvungna att på egen bekostnad hyra, transportera, lasta och koppla upp en PA-anläggning, dessutom hade vi aldrig någon boplats arrangerad. Vissa spelningar var vi tvungna att fråga publiken ifall vi kunde få sova hemma hos någon av dom. Rekordet slogs när vi efter 100 mils resa försökte sova inne på klubben Rockers

Guld-Lars bytte ölsort 1991. Det är den mest radikala förändringen hos honom på tjugo år!



i Göteborg samtidigt som Peter Ivarss och Tarzan i Underjordiska Lyxorkestern jammade på högsta volym. Hotell var nästan aldrig att tänka på, ibland stuvade vi in oss sju man på govet i ett dubbelrum på något Esso motorhotell, fast bara när vi hade råd. På dom premisserna turnerade vi under större delen av vår existens och tro fan att det slet på en efter någon månad eller så! Glamour - my ass!
     I början av 1981 hittade vi till slut både en basist i Magnus Ulvesjö och en ny replokal (som vi delade med Spion 13) på Regeringsgatan 65. Under ett par månader

repade vi i stort sett varje dag och blev fulla på Röda Rummet i stort sett varje natt. Strax därefter spelade vi in vår andra egna LP "Rika barn leka bäst". Det var nog vår mest kreativa period, men när plattan kom ut i augusti samma år så hoppade Micke Alonzo av för att öppna en salladsbar i Sumpan. Från att från början haft fyra sångare fanns nu bara Steppan kvar. I vilket fall som helst så turnerade vi oavbrutet hela den hösten. Först en egen sverigeturné (där vi någon gång förresten hade Yngwie Malmsteen Rising Force som förband - en något kinky




Peter - en fantastisk gitarrist i fantastiska Snurre Sprätt-glasögon




kombination!), sedan en gemensam sväng i Danmark-Norge-Sverige tillsammans med ett danskt band (Before) och ett norskt (Kjött). Den turnén avslutades på det alldeles nyöppnade Ritz i Stockholm, varefter det blev en ny Sverige-sväng för vår del...och sen var det dags för Finland.
     Nu hade vi kommit att bli ett ganska stort band, men tyvärr så förstod vi inte det själva. Trots att vi varit tvungna att leasa ett för den tiden stort PA (som vi fortfarande bar och kopplade upp och ner själva) hade vi inte mycket kvar att leva av

när vi kom hem och räkningarna var betalda.
     Det mest märkliga med KSMB såhär efteråt är det knappt existerar några pressklipp på bandet från tiden när vi fortfarande fanns. Alla som pysslade med musik visste mycket väl vilka vi var men ingen inom media brydde sig...förrän efteråt. KSMB hade absolut ingen hipfaktor, och tur var kanske det!
     Alltnog, snart var det dags att spela in en ny skiva också, men inte en enda ny låt hade skrivits under hösten. Jag rafsade ihop två låtar för en singel som vi spelade in början av 1982:



"Spatsiba/Fröken Annorlunda", den gavs aldrig ut eftersom både MNW och delar av bandet ville att vi skulle breaka ordentligt och efterlyste någonting mera "dansvänligt". Det var nu som jag började undra vart det hela var på väg egentligen...
     Vi spelade, som sagt var, ute konstant, orsaken till det var helt enkelt att vi behövde pengarna. Jag har för mig att vi var tvungna att ha 15 spelningar per månad för att komma upp i en månadslön på 3000:- per skalle. Vi hade under ett års tid spelat samma låtar i samma ordning och när jag satt bakom mina


Steppan live, Köpenhamn 1981.



trummor brukade jag prata med i Steppans snack mellan låtarna - jag kunde det sedan länge utantill. Vi hade varken möjlighet, råd, ork eller tid att vare sig skriva eller repa in något nytt material, och en sådan situation ruttnar man på till slut.
     Till slut kände jag mig tvungen att ställa ett ultimatum till dom andra, att oavsett ekonomisk sits ville jag absolut ta en månads speluppehåll för att skriva och repa in en ny repertoar. Alla utom Guld-Lars sa nej till det förslaget. Jag kan förstå det, då jag och Guld-Lars båda hade jobb som brevbärare som vi var tjänstlediga ifrån

och ingen av dom andra hade någonting att falla tillbaka på. Men ändå, alternativet var att köra ner både bandet och oss själva ännu mera - till glädje för ingen. Jag och Guld-Lars bestämde oss för att anhålla om entledigande från popgruppen KSMB.
     Det blev väldigt sura miner både från dom andra i bandet och från MNW, men det kunde inte hjälpas. Några spelningar till skulle vi i alla fall göra, dels för att spela ihop pengar till våra skulder och dels för att inte bli stämda för kontraktsbrott, men i mars -82 slutade jag och Guld-Lars i KSMB. Dom



andra fortsatte repa med en ny trummis ett tag, men lite senare hoppade också Magnus av och allt rann ut i sanden.
     Men vid den här tiden var vi dom mest säljande artisterna på MNW, och dom ville förstås smida medans järnet var varmt. Vi blev övertalade att göra två spelningar till: en på en festival på Skeppsholmen och den allra sista: en avskedskonsert på Kamraspalatset (numera Friskis & Svettis, haha) vid S:t Eriksbron den 27:e maj -82, ett stenkast från Club Cronopios där våran allra första riktiga spelning gick av

Magnus Ulvesjö visar hur vi till stor del tillbringade våra liv 1981.
 
stapeln. Kamraspalatskonserten skulle dessutom spelas in till en liveplatta "Live - DÉ É FöR MYCKÉ!", någonting som jag tyckte verkade vara ett skojigt avsked (ända tills jag var med om att bära upp



Mistlurs gigantiska hundratonsbandspelare uppför den lilla trappan på Kamraspalatset). När vi blev tillfrågade vilket förband vi ville ha kom vi att tänka på Music Palais ett par år tidigare och bestämde oss för Eldkvarn (jag tror dessbättre inte att dom hade några klagomål på hur dom blev behandlade av oss). Nu var det ju ett par månader sedan vi hade tagit en ton tillsammans och dessutom var dom andra i bandet bra sura på mig och Guld-Lars. Han och jag ringde upp Alonzo och lurade med honom för en sista kväll med gänget. Vi tre träffades och tog ett par öl

hemma hos min brorsa på Kungsklippan, och sedan begav vi oss ner till Kamras, dom andra kom från sitt håll. Framme där upptäckte vi hur populära vi egentligen var, stället var utsålt sedan länge och hundratals människor utan biljetter stod utanför. Under konserten tror jag nästan att taket höll på att lyfta. Den upplevelsen kommer jag inte glömma så länge jag lever, och tack än en gång till er som var där och gav den till alla oss i bandet!
     ...och därmed så var det hela ett avslutat kapitel för min del. Livet gick vidare



och jag bildade Strindbergs, men det är en annan story.

Här följer en hyfsat komplett lista på folk som varit inblandade i bandet 1978-82.
 
STEPPAN (Esteban) GUIANCE - sång 78-82 sjöng efteråt i Tugga Bult, tillsammans med några kids på den ungdomsgård där han jobbade
 
MIKAEL ALONZO - sång 78-81 sjöng senare med Stockholms Negrer
 
JOHAN JOHANSSON - trummor 78-82 vidare till Strindbergs, Stockholms Negrer, Fuck Off och John Lenin, efter det soloplattor & diverse producent-och-musikeruppdrag (Stefan Sundström, Lars Winnerbäck, De Lyckliga Kompisarna m fl)

PETER AMPULL (Sjölander) - gitarr 80-82 senare med John Lenin, Zåpbubblezeros, Johan Johansson m fl.
 
JONNY SYLVAN - gitarr 78-80 senare bl a trummis i Kekkonen Heroes
 
MAGNUS ULVESJÖ - bas 81-82 flyttade till spanien
 
MATS NILSSON - bas 78-80
 
GULD-LARS (Lars Jonson) - gitarr 80-82 senare i Hela Huset Skakar, Läppstars, Fuck Off och Köttgrottorna

LITE MER SPORADISKA MEDLEMMAR, INHOPP ELLER "CREW":
 
Pekka Kangas - sång -78
Juan Moya Avila - sång -78
Lasse Carlsson - bas, ljudtekniker 80-81
Robert Wellerfors - ljudtekniker 81-82
Lasse Lundbom - trummor -78 (senare Katzen Kapell och KSMBs reunion)
Ulf Broxvall - trummor -78
Stefan Sundström - gitarr -80 (senare vis-orakel)
Leif "Lillen" Liljegren - gitarr -78 (senare Heavy Load och Treat)
Mikael Damicolas - gitarr -78
 
 


Bakverk
 
Aktion
 
Rika Barn Leka Bäst
 
Live - Dé é För Mycké
 
Sardjentpepper
 
Singlar