04 mar 2009

Varje ödmjukt tänkande människa måste försöka förstå sig på sin omvärd i allmänhet och sin meningsmotståndare i synnerhet. Jag har alltid velat se mig själv som en ödmjukt tänkande person, så varför inte ge teorin ett försök?
Jag har alltid haft svårt att begripa mig på alliansens idéer, så varför inte börja med dom?

Så fort alliansen trätt till makten 2007 började det. Man drog ner, ja nästan krossade, både a-kassan och sjukförsäkringssystemet med förevändning att folk skulle bli mer motiverade att arbeta. Hur många gånger den fiffelavslöjade folkpartiledaren Leijonborg  beskrev den solidariskt inbetalade arbetslöshetsförsäkringen som ett ”bidrag” tappade jag snabbt räkningen på, men man kan ju inte begära att alla ska kunna ha koll på allt, eller hur?

Underförstått borde detta ha inneburit att det fanns obegränsat med arbetstillfällen, att alla egentligen var kärnfriska samt att en samlad befolkning helt enkelt bestod av lata jävlar som snyltade på de som var för fega, alternativt till och med för lata för att vara lata i praktiken. Det är vad jag kan få det till i alla fall. Det handlar inte om att bota någon som är sjuk, det räcker med att dra in sjukpenningen så kryar de på sig av sig själva.

Undantaget som bekräftar den regeln var de människor med tillräckligt stor förmögehet för att inte arbeta själva samt de som försörjde sig på andras arbete i form av spekulationer i aktier och fastigheter. Dessa människor ansågs av någon anledning inte vara lata.

Människor med pengar som aldrig gjort ett skapandes grand, kungen till exempel, eller folk som lurat och bedragit sig fram, Johan Stael von Holstein till exempel, ansågs vara mönsterfigurer för denna nya arbetsamma nation. Både i teori och praktik en människosyn som passar ”det nya arbetarepartiet” som en handske. Själva lättjan berodde inte på hur mycket man producerade, utan hur rik alternativt fattig man var.

Så långt kan jag begripa det hela, även om jag definitivt inte håller med. Sedan kom andra tider. Nu, när massarbetslösheten har slagit till borde detta innebära att folk har blivit ännu latare.  I alla fall agerar regeringen som det vore så. Ingen skillnad har gjorts i
arbetslöshetsförsäkringen i alla fall.

Några som däremot verkar behöva allt understöd och alla bidrag de kan få är just de som tidigare spekulerat sig till andras pengar. Bankerna verkar ha oanade och obegränsade resurser att få något som i alla fall jag inte kan se som annat än gigantiska socialbidrag, som går rätt ner i fickorna på de som visserligen inte jobbade, men som på något konstigt sätt var flitiga ändå. Just bankerna och kungahuset måste vara de två mest bidragsunderstödda rörelser vi har här i landet just nu.

Som en liten passus ville man ju även minska segregationen inne städerna. Det skulle bli en  mer blandad befolknng. Detta skulle fixas genom att sälja ut det allmänt ägda fastighetsbeståndet. Där jag själv bor är befolkningen väldigt blandad, men nu vill man blanda den ännu mer. Det är ju en bra tanke, även om man kan tvivla på den en aning då alla utvärderingar klart visar att resultatet blir raka motsatsen, det vill säga en mer segregerad stad. Stadshuspolitikerna här i Stockholm hävdar att de ”inte tror att det stämmer”, och så vad den teorin bekräftad. Härligt!

Nu har i alla fall väldigt många fler människor blivit lata den sista tiden, och det måste man ju göra något åt. Vän av ordning tänker ju då genast att vi skulle kunna passa på att bygga upp infrastrukturen, fixa till en sjysst järnväg till exempel – eller bygga fler hyreslägenheter. Men icke. Till och med den gamla sosseidén AMS-jobb, att plocka pinnar i skogen osv, framstår som en relativt vettig aktivitet vid en jämförelse. I vilket fall resulterade dom i mindre pinnar i skogen. Men vad händer nu?

In med det senaste genidraget gott folk – möt ”jobbcoacherna”! Här läggs enorma summor pengar ner på att latmaskarna ska coachas fram att bli bäst på att söka de jobb som inte finns. Är det inte en underbar tanke?

Ska man filosofera vidare på den linjen kan man ju undra hur man hittat alla dessa 700 jobbcoacher? De borde ju rimligtvis ha varit arbetslösa innan jobbcoacheriet började. Är det en lämplig bakgrund att ha när man har som yrke att lära folk hur de ska bli bäst på att söka jobb – att det enda jobb man lyckats få själv är en tillfällig (förmodar jag) anställning som jobbcoach?

Ska man hårddra det hela borde rimligtvis dessa jobbcoacher bara vara bra på att söka jobb som just jobbcoach och ingenting annat. Ska dessa människor då sitta och lära ut det enda de kan – hur man lyckas få jobb som jobbcaoch? Till slut måste detta resultera i en balansgång som inte kan vara sund, vare sig för det nya arbetarepartiet eler landet i stort.

Man kommer inte lyckas lära någon att få anställning som något annat än jobbcoach, och det kommer ju inte gå förrän någon annan jobbcoach går in i väggen och blir sjukskriven. Sedermera kommer denna utbrända jobbcoach att bli av med sin sjukpenning, och tvingas sitta där med den jobbcoach som den själv tränat upp och som bara kan lära ut tricken med att söka jobb som jobbcoach – och det kan man ju redan.

Se den ljusnande framtid är vår! Mot en värld där jobbcoacher coachar lata jävlar att söka jobb  som jobbcoacher till de går in i väggen och blir lata jävlar som lärs upp att söka jobb som jobbcoacher som dom får när jobbcoachen går in i väggen och blir en lat jävel som lärs upp….osv i all jävla evighet.

Nä, ärligt talat – jag vet inte om jag kan tänka särskilt ödmjukt eller förstå min motståndare i det här fallet. Vore det inte tvärtom dags att vi alla blir lite mer lata jävlar i en lite fattigare och mer solidarisk värld?

…förresten, om ni ursäktar en gammal stofil – förut hette det arbetsförmedlare. Dom brukade oftast misslyckas dom också, men det fanns åtminstone ett större spektrum att misslyckas med…