Stackars Ali!

03 mar 2009

Jag alltid varit fascinerad av när gamla statliga bolag ska bli affärsdrivande och marknadsanpassade. Det händer så festliga saker med sådana apparater då. SJ är ett lysande exempel, när det blir mer förutsägbart att spela på postkodlotteriet än att köpa en korrekt tågresa till ett anständigt pris. När de, med vett och vilja, auktionerar ut sina biljetter på Tradera. När de trumpetar ut sina billiga biljettsläpp för att vara riktigt säkra på att dom hamnar i händerna på svartabörsförsäljare. Å andra sidan hamnar även dessa biljetter på Tradera – så det är ju skönt att veta vart man ska vända sig om man vill resa någonstans med tåg. SJ har en trygg jämn standard i all sin Kalle-Ankighet, och man kan vara säker på att hur korkat systemet än tycks vara så kommer nästa drag vara än mer enfaldigt. Man kan alltid lita på SJ!

 

Liknande sätt att kombinera monopolets och kapitalismens
alla nackdelar kan man hitta lite varstans. Posten är ett exempel. När jag själv jobbade där lade man ner brevbärningen på lördagar. Man hade dessutom mage att kalla detta tilltag för en ”förbättring”. Frågan är bara för vem. Knappast för kunderna, och definitivt inte för oss som jobbade där. Själv började jag på detta statliga verk som moppebud när jag var 15 år. Jag brukade jobba på lördagar och söndagar – vilket gjorde att jag hade råd att köpa punkskivor som i sin tur fört mig hit där jag sitter och förbereder mig på att kölhala Postverket å det grundligaste. På så sätt är Posten en pålitlig partner, i alla fall för mig.

I fredags skulle jag ha fått ett företagspaket utkört. Det
innehöll ett stort antal specialtryckta t-shirts som vi skulle ha sålt på en tillställning här på gården i söndags. Försändelsen hade skickats från Köping dagen innan med garanterad leveranstid före 16.00 på fredagen. Fredagen kom, men ingen paket med den. Nåväl, lite tålamod måste man ju visa Posten tänkte jag och väntade. Tidigt på kvällskvisten bestämde jag mig dock för att ringa för att se när det skulle köras ut.

Det blev knepigare än väntat. Företagspaketen hade bara
telefontid till kl 19.00, och nu var klockan två minuter över. Den vanliga ”kundservicen” kunde inte hjälpa mig. Nästa dag spårade jag försändelsen. Den hade kommit fram till Stockholm fyra på fredag morgon. Därefter hade någon
förmodligen suttit och fikat på paketet i ett antal timmar. Ingen hade kört ur det i alla fall. På eftermiddagen hade paketet körts till Postens ”Servicecenter” för företag. Där hade man stängt dörren och åkt hem.

Vis av erfarenhet väntar man sig inte några stordåd av
posten. Jag fick väl ta mig ner och hämta det tjugo kilo tunga paketet med mankraft då, trodde jag i min enfald. Det visade sig vara omöjligt, ety här hade man också genomfört ”förbättringar”. ”Servicecentret” var tillbommat hela helgen, och därinne låg vårt paket. Varför de inte försökt köra ut det kunde ingen svara på eller ta ansvar för. Varför man inte kört det till vårt vanliga
utlämningsställe, öppet alla dagar i veckan, berodde på att paketet var till ett företag och att företag hade ”särskild service”. Anledningen till att företagspostens utlämningsställe var stängt berodde på att de hade ”anpassat sig till kunderna”.

Frågan är varför man aldrig upphör att bli förvånad. Vi fick
klara oss utan att sälja t-shirts på söndagen. Tröjorna låg inlåsta, utsatta för ”service” och ”företagsanpassning”. På måndagen ringdes posten återigen upp. De kunde inte förklara varför paketet inte körts ut på fredagen, men vi kan ju gissa oss till något med ”service”. När utkörning beordrades pronto fick vi veta att inte heller det gick. Man skulle inte kunna köra ut paketet förrän på tisdagen. Fem dagar för ett specialbeställt expresspaket – det är vad jag
kallar företagsservice på högsta nivå!

Livet går dock vidare. På samma sätt skulle det visa sig. I
morse skulle jag byta abonnemang på sonens mobiltelefon. Från början var det ett Comviq-abonnemang, men nu är det tydligen Tele 2 – men det är skitsamma för
min del. Efter mycket letande hittar jag deras nummer till ”kundservice”. Där ska man först hacka i sig ett par minuters reklam och babblande om kundundersökningar. Själv blir jag nöjd kund vid de sällsynta tillfällen jag
slipper att ödsla tid på sådan skit. Sedan kopplas jag slutligen till servicepersonal 1, som hette Helena.

Helena hävdar att jag inte har ett privatabonnemang, utan
ett företagsabonnemang. Jag frågar hur det kan komma sig, eftersom jag inte har något företag. Hon verkar anse att det min sak att ta reda på. Jag säger att jag skiter i vad de vill kalla mitt abonnemang, för jag vill ända byta ut det – men Helena säger att jag absolut måste prata med deras ”företagskundtjänst”. ”Jag kopplar dig dit” säger Helena, och smäller på luren innan jag hinner säga
flaska.

Nytt kundundersökningstjafs. Ny väntan. Nya alternativ med stjärnor och fyrkanter. När jag hunnit komponera en halv opera kommer nästa stjärna in i luren. Servicepersonal 2 – Sandra. Hon frågar mig varför jag har beställt ett företagsabonnemang. Jag förklarar att det har jag inte alls, men att det inte spelar någon roll, för jag tänker ändå byta ut det nu. Sandra kan inte göra detta innan jag först pratat med avdelningen för uppsägning av abonnemang – till vilken hon kopplar mig utan att vare sig säga hejdå eller
fråga om det är ok.

Kundundersökning, stjärnor, fyrkanter, pip pip i all
evinnerlighet. Därpå dyker en röst upp och berättar att jag står sist i kön och att väntetiden blir ”mer än 30 minuter”. Jag hade ingen lust att göra operan färdig, så jag ringde upp ”kundservice” igen.

Kundundersökning etc….In på banan kommer sent omsider
servicepersonal 3. Möt Sebastian gott folk! Sebastian är visserligen trevlig, men ställer samma frågor som de andra. Frågor som jag anser att han själv bäst borde kunna svara på, då jag inte har något aning om vad de sysslar med i det gökbo som kallas Tele2. Jag säger vänligt men bestämt till Sebastian att han inte får koppla mig vidare, utan nu ska han och jag reda ut detta. Vidare framför jag åsikten att det här borde vara lätt som en plätt att utföra. Hur svårt kan det vara att blippa till ett abonnemangsbyte? Detta mäktar dock servicefantomen Sebastian inte med att göra.

Han föreslår att hans chef ska ringa upp mig senare på
dagen. Jag svarar att det går bra, men att jag vill veta vad chefen heter och få hans telefonnummer. Sebastian berättar att chefen heter Ali. När jag frågar efter Alis efternamn hävdar Sebastian att han inte har något.

Det får mig osökt att tänka på Pelé. Jag frågar om Ali möjligtvis är en gammal brasiliansk fotbollsspelare, men inte heller detta har Sebastian någon vetskap om. Nåväl
säger jag. Konstigare saker än människor som saknar efternamn har man ju varit med om. På posten hade ingen jag pratade med ens något förnamn.

Det är då det verkligt bisarra visar sig. Ali må sakna efternamn, men han jobbar ju ändå som chef på ett av Sveriges största telecombolag. Då finns det en sak man borde kunna sig säker på. En sak som är det första man blir försedd med på vilken arbetsplats som helst. Men här hittar jag undantaget som bekräftar regeln när Sebastian, utan att själv verka inse det konstiga i situationen, berättar något som får mig mäkta förvånad:

ALI HAR INGEN TELEFON!

Ja, ni läste rätt! Jag kan inte låta bli. Jag måste lägga
ifrån mig luren och applådera. Sebastian tycker att min reaktion är konstig. Han verkar inte se det som någon självklarhet att chefen på ett telecombolag är försedd med telefon. How come? Hade Tele2 gjort sig av med alla telefonnummer? Var kvoten slut? Hade Ali fått luren konfiskerad efter att ha porrsurfat? Vad vet jag, vad vet jag?

Sebastian visste inte heller. Hur Ali skulle kunna ringa mig
utan telefon kunde han inte svara på. Han gick däremot med på att hjälpa mig med att hålla tummarna och hoppas på det bästa, vilket jag tycker var ädelt gjort av Sebastian.
Nu har jag i sanning saker att fundera på och filosofera över. I väntan på att stackars Ali ska få låna en telefon för att ringa upp mig hinner jag nog gå till botten med denna gåta…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.