Släppfest in absurdum

17 jun 2008

Jävlarimig vilken släppfest det har varit dom senaste dagarna. Jag tror aldrig jag släppt så många saker på så kort tid. Gårdagen bjöd äntligen på lite samlat drönande. Sånt behöver man ibland.

På sistone har jag känt mig som Peter Jihdes frisyr.

Min stressfaktor är låg. Jag tycker livet är hektiskt om min agenda är maginellt mer fulltecknad än Kronbloms. För min del har saker en förmåga att hända samtidigt. Ni vet det där läget när man måste släppa en sak halvgjort för att hinna med nästa grej på ett lika halvtaskigt sätt. Här hare släppts grejor vill jag lova!

Vi börjar på onsdagen, morgonen efter en hård afton med Konungen och Linn som kom på skojigt besök med tillbehör. Där kan vi hoppa över ett P. För den började med att jag släpade mig till Kulturhuset där det kastades papper, begicks möten och lektes Kafka ett par timmar innan det var dags för gig nummer ett: Arbetskamrat Monica fyllde år och firades (dom gillar att fira i det däringa huset) av med skumpa och sång av Sanna Carlstedt, som var snäll nog att komma som present till henne.

Förutom att jag skar upp tungan var det en trevlig konsert. Lite tidigare hade jag bitit av en tand när jag åt, och hade nu ett rakblad i käften som färserade tungan så fort jag kom åt. Nästa dag hade jag fått en tandläkartid, så det var bara att bita ihop och se glad ut.

Senare på dagen startade den verkliga släppfesten när vi smet från födelsedagsfirandet för att fortsätta till KGB, där Sanna skulle släppa sin nya platta på kvällen. Den är för övrigt ett löjligt bra album. Vi kånkade saker och soundcheckade. Efter det, medan dom andra åt, hastade jag vidare till Traxtonstudion där Christian satt och mixade.

Vi har ett gott samarbete – han petar ihop grundmixen, jag kommer och lyssnar med fräscha öron och tycker lite, varpå han justerar och sätter mixen. Vi har jobbat så i många år, och det har alltid funkat. Christian är en, ibland nästan löjligt noggrann, klippa. Men hellre det än tvärtom. Även denna gång var det bara småsaker och lite nivåer som behövdes fixas. Vi behöver nästan aldrig prata om sound eller sånt. Vi läser och kan varandra redan, och därför är det en skön fröjd att jobba med en Christian.

Hejåhå – tillbaks till KGB. Rebell-Robban, Trampe och lite andra kompisar har kommit. Moreyskan och min kulturhus-kompanjon Pär ansluter också. Pär bor i Norrlöping, jobbar nästan jämt och lånar därför våran soffa ibland. Han är en väldigt rar och skojig person.

Sannas Daniel har snart sommarlov. Han ser ut som om han behöver det, men med detta yrväder till fru är det tveksamt om han får något. Dom är i alla fall för goa’ dom där två!

Alltnog. Jag klämmer iväg ett litet gig själv och kör med Sanna. Efter det blevo jag med tiden tämligen vändstekt.

Vi gick upp och förlustade oss ett tag – under vilket vi imponerat kunde iaktta Pärs solklart frestande inverkan på manspersoner. Pär har hållit ihop med samma dam i halva sitt liv, men jag har aldrig sett någon ha så många uppvaktande män på så kort tid som Pär hade denna halvtimma på KGB. Hatten av!

Efter denna upplevelse tog vi 43:an hem. Vi visste det inte då, men där väntade nästa släppfest, symboliserad av nycklarna till ett patentlås.

…som med 40 år på nacken givetvis valde att ge upp just vid midnatt denna kväll. Där stod vi – tre nyckelinnehavare varav exakt 0% kunde få sin nyckel att beveka låset som funkat utmärkt bara ett par timmar tidigare. Låsjour påkallades på jiddrigast möjliga sätt, och kom så småningom och bytte låset.

Frustrerat Vinho Verde-hinkande tillbringade jag någon timme tillsammans med Pär. En tuff dag som, åtminstone mestadels, flutit efter ett tight schema var tillända.

Nästa morgon startar med ett tandläkarbesök. I rollistan hittar vi en punkfarfar som ”är lite trött idag”. Han står och borstar tänderna inför tandläkarstolen. Munnen skummar och telefonen ringer. Det visar sig vara revisorn, som upplyser om att deklarationen ska vara inne senast nästa dag. Hade ingen aning. Tandläkaren sätter mig i stolen, tittar in i käften och säger femtusen kronor, plus stålarna det kostar dig att jag just tittat in i din käft.

Tack säger jag. Jag menar det också. Jag gillar min tandläkare. Han heter också Per. Jag gillar dom där Pärarna, hur dom nu vill stava sig, vare sig dom är tandläkare, jobbar med mig eller bor i Köping.

Jag ringer och släpper Kulturhuset för dagen för att springa hem och försöka fixa deklarationen. Blanketter prasslar, kvitton yr och telefonen ringer. Det är Christian igen. Dags att lyssna på mix. Släppfest på deklarationen och marsch till studion.

På vägen ringer jag förläggare och möjlig omslagsmakare Olsson och kollar om han kan hjälpa mig att montera ep-omslaget. Han har telefonsvarare på där jag läser in detta meddelande.

Christian har kommit en god väg in på sista låten. Mitt i pillandet ringer Håkan och säger att han kan hjälpa mig om jag bara ger honom bilden och text typ genast.  Jag släpper genast mixen som jag släppt deklarationen för och skyndar hem för att sammanställa materialet till omslaget.Mitt i detta ringer Tommy som vill styra upp och snacka ihop ett band till en ”allsång mot alliansen”-kväll i slutet av augusti.

För en stund får jag släppa omslagsmakandet som jag släppt mixen som jag släppt deklarationen för.

Sedan fixar jag klart omslagsmaterialet och levererar det till Olsson, varpå jag går till Tantogården, dit jag anländer några timmar sen till Moreyskans firmafest. Där dricker jag för mycket vin…igen…med flit.

Morgonen efter är som att bada finsk idiotbastu. Man går upp i pissottan och tokdeklarerar, får allt klart, försöker ta tag i resten av skiten, luktar lite på väggen och går hem och dör en smula. I söndags gick ridån ner.

Men jag tog i där i början. Så jävlig som Jihdes frisyr har jag ärligt talat svårt att känna mig…och så mycket reklam som dom kör under fotbolls-EM har han säkert Ronald McDonald-frilla under nästa mästerskap. Ere ”no limits” i tillvaron så ereväl?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.