03 maj 2008

Ännu en tågblogg från X2000 på väg från Ståkkålm till Sundsvall. Arlanda är just passerat och snart tar dom eviga tallskogarna vid. Det ser ut att bli en fantastiskt härlig vårdag i svärje, så grattis alla ni som vara ute och drälla idag!

Själv är jag på väg för att hålla ett föredrag för hugade unga musikanter i Sundsvall. I vanlig ordning sitter jag och ruar mig. Jag tycker aldrig att jag förbereder mig tillräckligt för såna här uppdrag. Nog borde väl även jag, likt en plikttrogen lärare, ha handen full av anteckningar, färdiga overheadbilder och svischande PowerPoint-dokument. Jag åker upp med mig själv och ingenting annat. Någonting i mig känner sig som en klåpare som improviserar sig genom hela livet. Så känner jag alltid med allting. Jag är en bluff som haft tur nog att inte bli avslöjad ännu. Stolen bredvid min på tåget ser ut att vara tom, men det är den inte. Där sitter Jante – och vi reser alltid tillsammans. Ingen känner mig så bra som han.

Ännu en klasskrämpa ger sig tillkänna. Jag kommer aldrig, aldrig någonsin i hela mitt jävla liv bli någonting annat än en strykrädd liten kille från förorten. Jag må låta hur kaxig som helst ibland, men även det är en bluff. Han finns där i alla fall, och han är alltid mäktigast – den där lilla förortsgrabben som inte tror att han duger någonting till. Jag avskyr honom och hans makt över mig, men jag låter honom bo kvar för att jag tycker synd om honom. Vart skulle han annars ta vägen?

Egentligen vet jag ju hur det ligger till. Jag behöver inte förbereda mig, det skulle bara vara dumt, för då skulle jag bara låsa mig. Jag har pysslat med det mesta inom mitt gebit. Jag klarar av att hålla ett föredrag utan manus om vad som helst i den här branschen eftersom jag varit på alla sidor av dom olika staket som finns här. Nog har jag sett tokförberedda människor göra bort sig å det grundligaste när det visar sig att just det dom nischat in sig på varit totalt ointressant i lyssnarnas öron. Jag har sett dom sitta fast i sina återvändsgränder utan något stickspår i sikte. Sånt drabbar aldrig mig. Jag kan alltid ta min uppgift från vad som är intressant för åhörarna. I just det här fallet vet jag bara att det kommer att vara ett antal unga musikanter på plats. Dom kan ställa vilka frågor eller be mig prata om vad som helst inom musiksvängen – inget problem. Jag vet hur det är att vara musiker eller kompositör. Jag har jobbat på skivbolag, som arrangör, som bokare och som producent. Jag vet hur det är att sitta med trehundra demos framför sig som man ska lyssna av och svara lika många förväntansfulla artister vad man tycker om. Jag har sett baksidan av den här svängen med alkoholism, trasiga familjer och slitna själar, och jag vet hur långt det är till allt som kan kallas glamour.

Ärligt talar vet jag ingen annan i detta land som har mer att lära dom här människorna än jag. Ändå sitter Jante här. Han tycker att jag skryter nu, och undrar var mina PowerPoint-filer är någonstans. Just nu kan han dra åt helvete, men han dyker upp igen någon annan dag – var så säker.

En gång osäker förortsgrabb – alltid osäker förortsgrabb.

Apropå glamour: Om någon av en händelse skulle undra vad Cyndee Peters sysslar med just nu så sitter hon i samma vagn som jag. Förmodligen var tågmuggen lika snuskig för Cyndee som för alla andra – om det inte var hon som keckade ner den förstås, för hon besökte den inna jag gick dit för att byta till bekvämare byxor. Föga glamouröst, liksom infarten till Sundsvall.

Det mest glamourösa i den här vagnen är mina skräddarsydda Morey-brallor. Dom har stjärnor, solar och månar på sig – sådeså!