02 maj 2008

Med tanke på när andras bloggar läggs upp står det ganska klart att många av dom skrivs på arbetstid – något som alltid gjort mig avundsjuk som det frilansande hjon jag är. Så en av sakerna jag sett fram emot i och med att jag blivit med jobb och eget kontor för några månader är att få reda på hur det känns att spy ur sig sina livsandar på betald arbetstid.

Det visade vara satan så svårt här på Kulturhuset. Först av allt insåg jag att programmet på Kulturhustaket, som jag har som uppgift att boka, skulle varit spikat o klart typ en vecka innan jag började jobba. Insikt 2 var att man sitter på möten om än det ena och än det andra hela tiden. Till slut har jag varit tvungen att skippa en massa möten för att hinna med jobbet, men det där med att sitta och pilla sig i naveln och peta ihop sina dråpliga tankar på arbetet lär jag aldrig hinna med.

Men nu sitter jag här, och eftersom det är en s.k. ”klämdag” är jag nästan mol allena. Klämdagar, helgdagar och annat som har med reglerad arbetstid att göra har aldrig existerat i min verklighet – så det känns riktigt skönt att sitta här och beta av en del saker som inte hunnit fixa tidigare. Nu hinner jag till och med skriva det här. Hurra!

Igår var det första maj, och det verkar  faktiskt som om folk börjar vakna till lite. Det har varit mer folk ute och rört på sig än på många åt verkar det som. Jag och Moreyskan började dagen med en promenad till gamla stan, där vi bestämt möte med Frasse Haraldsen på Zum Fransiscaner. Där kunde vi någon timme senare betrakta vänsterns rekordlånga tåg som gick förbi till våra idoga hejarop. Saken är den att eftersom tåget avgår från Medis blir stämningen hos många lite lojare när dom passerat Slussen och vikt in på Skeppsbron. Zum Fransiscaners uteservering  är därför en perfekt plats att stå på om man vill peppa igång folk igen, vilket vi försökte göra med viss framgång. Många glada bekanta passerade förbi där vi med höjta och knutna nävar stodo och skreko.

Därpå anslöt vi slutändan på tåget och flanerade till Kungsan. Frasse och den nyanslutna Faxvall var hungriga, så det blev en snabb pilsner på något thaihak på Regeringsgatan innan vi drog oss ner mot Kungsan igen för att titta på Florence Valentin.

Nu är jag ju jävig, men ett mer perfekt band än FV på en 1:a majgala finns inte i min värld. Som vanligt gjorde dom en lysande konsert och såg till att både jag och alla andra majtågare gick därifrån med ett lycklig leende på läpparna. Florence Valentin är det ultimata partybandet samtidigt som dom både har stil, klass, någonting att säga och svänger så det svartnar.

Sedan blev det en promenad tillbaks mot söder, en middag på Stekpannan, ett SM-guld i handboll för Bajen och en punkfarfar som somnade i soffan i den arla kvällningen för att sedan stiga upp tolv timmar senare – totalt utvilad.

Such a perfect day – I’m glad I spent it with you all!