20 apr 2008

När jag flyttade för några månader sedan stod det klart att jag måste göra mig av med en massa prylar för att vi ska kunna få plats själva. Framför allt musikinstrument och skivor, det är jävlar vad man kan samla på sig saker man nästan aldrig använder.

Sagt och gjort – ett gäng gitarrer slumpades iväg till diverse vänner och bekanta som har mer användning för dom än jag har själv. SANNA annekterade min vinröda Danelectro U2:a, Daniel tog över den nylonsträngade gitarren och DONATELLO den gigantiska akustiska basen. Min andra Longhorn-bas återbördades till Umeå där den en gång inhandlades, men nu fick den ett nytt hem hos BRODER FAGERLUND . Lite mer space blev det i alla fall, men ännu finns det en del sällan använda saker att hitta nya hem till.

Den här inledningen kanske är lite långsökt, men ni kommer snart förstå vart jag vill komma, för snart kommer an odyssé genom den evigt upprepade lagen om alltings jävligheter.

Att jag var uppe i Jämtland med Kjell Höglund när han brakade ihop i februari har jag redan skrivit om, men storyn runt är än mer bisarr synnerligen pågående. Vi hade två spelningar bokade, i Östersund och Revsund, och jag skulle beställa tågiljetter. Under dagarna vi skulle spela pågick VM i skidskytte i Östersund, vilket förde med sig att tågbiljetterna var svindyra, i runda slängar 1300:- per enkelresa och person. Jag bokade resa upp och ner för mig och Kjell för sammanlagt 5200:-. Biljetterna gick inte att boka om eller av. Fem minuter efter att jag kommit hem med biljetterna ringde en dam och frågade om vi kunde ta en spelning i Strömsund på lördagen när vi ändå var uppe. Vi tackade ja, vilket innebar att jag var tvungen att boka två nya hemresor, vilket hissade resekostnaden till 7800:-. Nåväl, vi skulle dra in ganska hyfsade gager den här helgen, så det må vara hänt.

Helgens arrangörer hade bett oss att ta med ett försvarligt lager av skivor och böcker, då dom tycktes vara efterfrågade. Jag packade i ordning en stor pirra med ett flertal kartonger och kände mig som en packåsna. På grund av plattorna så hade jag inte möjlighet att packa in min akustiska favoritgitarr i det hårda fodralet. Jag tog den i en gigbag jag kunde ha på ryggen istället. En minut innan vi skulle äntra scenen på den första spelningen i Östersund säckade Kjell ihop, men det har jag ju skrivit om tidigare. Nu satt jag där, med tre konserter att ställa in och ett ton böcker och plattor jag var tvungen att släpa hem igen. Dessutom blev jag så illa pinkad att beställa ännu ett batteri tågbiljetter. Jag låg nu back över 10.000:- bara på tågbiljetter för en helg konserter vi inte kunnat göra och inte fick någonting betalt för. Det suger, men det är ingenting man kan göra något åt.

Nästa dag släpade jag skivkärran, packning och gitarrer upp på tåget tillbaks till Ståkkålm. Efter någon timmes resande gjorde tåget en häftig krängning som förde med sig att min akustiska Furch-gitarr fick sig en härlig lufttur som resulterade i ett före detta instrument som blivit till kaffeved. En olycka kommer sällan ensam.

Det var bara att ta sig hem, ringa till JOEL I HÄLSINGLAND  och skicka upp gitarren till honom för reparation. Giget jag hade nästa helg fick jag fixa med min tolvsträngade Ibanez.

…trodde jag ja, för när jag nästa dag satt och styrde upp dom inställda gigen knakade det till invid väggen där mina gitarrer hänger. Ibaneztovlan självimploderade mitt framför mina ögon! Hela stallet lossnade och strängar och träbitar flög åt alla håll. Tack för kaffet. Nu hade jag bara en akustisk gitarr kvar i huset. En tämligen kass Yamahagura som jag fått av Ola i Weeping Willows och som jag bara brukar använda som släng-å-däng-gitarr hemma. Den fick duga nu i nödens stund.

Nästa spelning brakade sunk-Yamahans miksystem ihop, och när jag skulle spela med Caj Karlsson på Hasslö för ett par veckor sedan var jag tvungen att låna hans gitarr för att det skulle bli någon spelning alls.

När jag gjorde inspelningar till plattan tidigare i veckan saknades verkligen gitarrerna. Jag avskyr att ringa runt till kompisar för att låna saker – men den här gången hade jag inget val. Som tur var fick jag låna en alldes förtjusande gitarr av LASSE WINNERBÄCK som räddade mig dom här dagarna. Taxkaruha Lasse!

..:namespace prefix = o ns = ”urn:schemas-microsoft-com:office:office” />

I torsdags åkte jag och sunk-Yamahan upp till Umeå för ett gig på SCHARINSKA. Nu hade jag skaffat ett nytt miksystem till nödgitarren. Naturligtvis ballade även denna mik ur så att BRODER FAGERLUND fick göra en nödutryckning och låna en ersättningsgitarr för att jag skulle kunna spela. Kvällen blev dock väldans skojig. LARS DEMIAN spelade också, och vi buskörde ett litet set tillsammans. Själv provade jag mest nya låtar, och MIN EGEN SPELNING gick riktigt bra. Efter spelningen lagade jag miken på sunk-Yamahan.

Nästa dag släpade jag mig upp efter att ha sovit i två timmar. Nu var det dags att ta sig till Kalmar för att spela tillsammans med  DAN VIKTOR på SÖDERPORT.

Planet gick klockan 07.00 och jag checkade in sunk-Yamahan. Den här kvällen skulle den i alla fall fungera, och jag skulle få göra ett gig på en egen gitarr för första gången på flera månader. Planet landade på Arlanda klockan 08.00 – sedan blev undertecknad ståendes vid bagagebandet ett bra tag inna det bara var att inse fakta: GITARRJÄVELN VAR BORTA!!!

Caramba! Ingen annat fanns att göra än att anmäla bagaget försvunnet och sedan åka in till stan för att vänta på att Dan skulle plocka upp mig – utan något instrument att spela på.

Dan kom, vi for till Kalmar och jag fick låna ännu en nöd-gitarr. I vilket fall blev även detta en formidabelt rolig kväll. Dan Viktor är en mästare på en scen, det var kul och imponerande att få se KIM STRANNE live för första gången och mitt eget gig funkade bra’>http://www.barometern.se/noje_o_kultur/nojet/visor-punk-och-protestsanger-av-johan-johansson-och-dan-viktor(596417).gmarticleimage-popup”>mitt eget gig funkade bra.

Väl tillbaks till hotellet var jag både dödstrött och vändstekt men gick likförbannat upp alldeles för tidigt nästa morgon. Den här dagen var det bara hemresa medelst svindyrt tåg som gällde. Nu skulle jag skriva blog, glo på film och dricka rödtjut tills tåget anlände Ståkkålms Central. Turen innan bytet i Alvesta gick så snabbt att jag bara hann med och äta, sedan var givetvis X2000 till Ståkkålm över en timme försenat. Att vänta på en trist tågperrong samtidigt som man har alldeles för mycket bagage för att kunna ta en promenad suger åsneballe, men vad gör man.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser dök ”snabbtåget” upp. Nu skulle här skrivas och slackas, men det blev det ingenting med. Det visade sig nämligen att OLA MAGNELL satt bara ett par platser ifrån mig, och vänner man inte sett på ett tag har förmodligen blivit satta där för att man ska prata och ha trevligt med dom. Sagt och gjort, det blev en skojig och gemytlig tågtur i Magnells sällskap.

Tids nog får man skriva.

Så kan det gå. Nu är jag hemma igen och tittar ut över mitt gitarr-lösa hemman. Men det är inte mycket att gnälla om. Jag får leva ett skojigt liv, jag har generösa kamrater och jag har den senaste tiden lärt mig att spela på vilken jävla gitarr som helst – men jag är lite nyfiken på vilka äventyr sunk-Yamahan är ute på nuförtiden…