14 apr 2008

Jag är väl inte den första som upptäckt det, men det är satan vad saker och ting har en fantastisk förmåga att hända samtidigt. Just nu ligger jag efter med det mesta. Festivalbokningar som redan borde vara klara. Massor av korrespondens och mail som jag inte hinner beta av, utan lagt på hög. Musik och texter som väntar på att monteras ihop. Saker jag vill skriva men inte hinner. Åssåvidare.

Dessutom har jag ett jobb jag knappt hunnit börja med och som den röda brottom-lampan snart börjar lysa för. Jag har lovat att ta hand om bokningar för programmet för Kulturhusets terrass under sommaren. Det kommer att hända många skojiga saker däruppe dom närmsta månaderna. Jag har till och med blivit med eget kontor, men först tog det två dagar av möten innan jag hann provsitta stolen och sedan hann jag bara jobba ett par dagar innan det var dags att börja spela in det som ska bli min nästa platta.

Det är skojigt att sätta ihop programmen, både till festivalen och till terrassen – men det innebär samtidigt mycket ringande, tjatande, diplomati och krasst tänkande. Ingen ska tro att det bara är att hitta ett gäng bra artister för att ro iland ett evenemang. Det allra viktigaste för att få både besökare och deltagare nöjda är att kunna fixa rätt kombination som dels kompletterar varandra bra och, inte minst, som lockar dit mycket folk. Det sistnämnda är alltid det som är knepigast och som tar majoriteten av tiden i anspråk. När väl det jobbet är gjort kommer det riktigt roliga – att boka dit andra artister som kanske inte kan dra det publika lasset, men som man gärna vill engagera för att man gillar dom själv och vill att folk ska få chans att se dom. Tyvärr brukar det bara vara plats för några få sådana akter samtidigt som man i allmänhet har hundratals grejor man skulle vilja sätta om man bara kunde. Då hamnar man i något slags maktposition man helst inte skulle vilja ha eftersom man måste säga nej till så många bra grejor som man verkligen skulle vilja visa upp. Dom flesta människor avskyr att säga nej, och i det här fallet är jag inget undantag.

Med andra ord: Jag har fått en hel massa förfrågningar, både gällande festivalen och Kulturhusterrassen. Jag har inte svarat på någon ännu, och kommer inte heller kunna göra det åtminstone på en vecka. Jag hinner och kan helt enkelt inte. Jag håller för en gängs skull på med mig själv just nu.

Idag började inspelningen av min nästa platta. Förhoppningsvis hinner vi beta halva plattan den här inspelningsperioden. Det är roligt, men samtidigt lite ovant och nervöst.  Jag brukar ju mest producera eller spela in med andra. Då har man fördelen av att lyssna, peppa, gnälla och rätta till.  Nu är man sin egen magister, och det är svårare. Men i vilket fall var det dags nu. Att komma tillbaks till min gamla radarkompis Christian Edgren i Traxtonstudion är en ren fröjd. Att ett gäng toppmusikanter ställt upp för att hjälpa till är jag evigt tacksam för. Det är ett härligt gäng gamla vänner. Rickard Donatello på bas, Duke of Honk från Diamond Dogs på keyboards, Bobo Öhlander från C-J Vallgrens band och Ola Nyström från Weeping Willows har tillbringat dagen med att ställa in soundet och spela in grunderna till fyra låtar. Det känns som det svänger bra, men det vet man inte med säkerhet förrän det är försent. Det är mycket det osm är tjusningen med att spela in en platta, och när man gjort det några gånger inser man att det är bäst att ha attityden ”så här lät det den dagen”.

Man får ändå nästan aldrig till det där man fantiserat ihop i huvudet – som tur är. På min förra platta, ”Johan Johansson och hans lilla svarta värld” så fick jag faktiskt det. Den blev precis som jag ville ha den, och det innebar en smärre förbannelse som gjort att jag varit rädd för att göra en ny platta i tio års tid. Den ”lyckträffen” unnar jag ingen annan. Till slut måste man stålsätta sig för att kunna skita i det och kunna gå vidare. Först nu känns det som att jag både gjort det och har något att säga. Någon ”jaha-nu-kom-det-en-platta-till-artist” lovar jag att jag aldrig kommer att bli. Jag gillar inte att göra saker för sakens egen skull. Det kommer åt helvete för mycket musik, och det vill jag för allt i världen inte vara medskyldig till.

Målet med den här inspelningen är att den ska komma att låta som en mix mellan Beatles och Bob Dylan vid pass 1965 – ett sound och ett sväng som påverkat det mesta jag gjort, även om man inte alltid hört det. Tycker någon att det låter småslarvigt och orepat är det för att det är det. Duktiga musiker som knappt vet vad dom ska göra svänger bäst tycker jag. Vi repade två timmar i söndags – det får fanimig räcka, annars blir det för förutsägbart!

Tre dagar varar denna session, sedan blir det åka av. På torsdag spelar jag i Umeå och på fredag i Kalmar. Jag har en smärre känsla av att jag kommer känna mig tämligen död på lördag morgon.

Haregott kära vänner!
Johansson